Text: Johanna Svenningsson • Bild: Fotolia

Isabella drar en djup suck och går med tunga steg mot stallet. Hon har just läst på listan utanför sadelkammaren, och sett att hon ska rida Hampus idag. Det känns som om ridlektionen, som brukar vara veckans höjdpunkt, är förstörd innan den ens börjat.

Med sina 125 centimeter i mankhöjd och sin superlånga blonda man, är Hampus väldigt söt. Enligt Isabella är det också hans enda fördel. Hampus är ponnyn som ingen vill vare sig rida eller hantera. Ingen utom Elsa.

Elsa är tio år precis som Isabella, men har ridit era år längre. Hon har en supersnygg sits och verkar kunna rida vilken ponny som helst i rätt form.

Elsa är verkligen snäll, men hon tycker att Hampus är världens charmigaste häst. Hon är till och med skötare på honom. Det har Isabella svårt att förstå. Flera snälla hästar och ponnyer har inte ens någon skötare. Elsa skulle kunna välja att vara skötare på någon av dem, men det gör hon inte. Hon väljer Hampus, som lägger öronen bakåt så fort man kliver in i boxen.

En gång när Elsa böjde sig för att borsta Hampus framben, passade han på att dra av henne mössan. Sedan stod han där med mösssan mellan tänderna. Om det varit Isabellas mössa han haft mellan tänderna, hade hon aldrig vågat försöka ta tillbaka den. Elsa bara skrattade, och drog lite försiktigt i mössan tills Hampus släppte taget om den. Sedan satte hon mössan över hans ena öra och tog en bild.

En annan gång, när Elsas ridgrupp galopperade på ängen, la Hampus av en serie bocksprång, vilket slutade med att Elsa flög av. Fastän det måste ha blivit en ganska kraftig smäll, sken Elsa som en sol när gruppen kom tillbaka till stallet. Hon verkade inte ha blivit ett dugg rädd, och inte började hon tycka mindre om Hampus heller. Han hade ju bara varit lite extra busig.

Själv är Isabella skötare på flugskimmeln Skalman. Honom vet man var man har. Han är lugn och stabil, och skulle aldrig drömma om att bitas eller bocka. Skalman är en d-ponny, och är egentligen i största laget för Isabella, som alltid varit kort. Men Isabella älskar att Skalman känns så trygg. Om det ändå hade stått Skalman bredvid hennes namn på listan!

Isabella hittar Elsa i ridskolans kafeteria där hon sitter och pluggar matte. Elsa är i stallet flera gånger i veckan, och gör ofta läxorna i cafeterian. Villkoret för att hennes föräldrar ska låta henne tillbringa så mycket tid i stallet, är att hon inte slarvar med skolan.

När Elsa får syn på Isabella skiner hon upp. Sedan slår hon igen matteboken med en smäll. ”Jag hatar matte!” säger Elsa. ”Jag fattar typ ingenting!” Isabella är ganska duktig på matte. Hon tänker att hon skulle kunna hjälpa Elsa, men hinner inte föreslå det innan Elsa frågar vilken häst hon ska rida.

”Gissa tre gånger”, muttrar Isabella och tittar menande på Elsa.

”Lyllo dig”, utropar Elsa avundsjukt och retfullt på samma gång. ”Vill du ha hjälp att göra iordning honom?”

Isabella ler. Det var precis det hon hade tänkt fråga Elsa om. De går tillsammans ner till stallet. Hampus står i sin box och bökar med mulen i sågspånen. Han hittar några höstrån och tuggar i sig dem. Antagligen är det resterna av lunchen. När Hampus får syn på Isabella och Elsa, lägger han öronen lätt bakåt. Isabella blir lite rädd. Hon säger åt Elsa att ta det försiktigt.

”Äsch”, säger Elsa. ”Han kan vara en riktig surpuppa, men han är snäll innerst inne.”

”Hur vet du det?” undrar Isabella. Hon är oerhört skeptisk.

Elsa öppnar boxdörren och kliver in till Hampus. Han ser inte alltför nöjd ut, men han gör faktiskt ingenting dumt. Elsa går målmedvetet fram och sätter på grimman.

”Jag ser det i ögonen”, säger hon sedan.

”Vilket då?” frågar Isabella förvånat. Hon hänger inte riktigt med.

”Att han är snäll innerst inne”, förtydligar Elsa.

Hon leder Hampus ut ur boxen och binder upp honom i spolspiltan. Där finns det lite mer plats att göra i ordning honom på.

”Ska vi borsta en sida var?” undrar Elsa.

Isabella tycker att det är en bra idé. Det känns lite tryggare att hantera Hampus när Elsa är med.

Hampus verkar inte uppskatta att bli borstad. Han nafsar i luften, men Elsa säger att det inte är någon fara. Hon berättar att hon aldrig har blivit biten av Hampus, inte ens lite. Okej, han drog av henne mössan en gång, men det var också det enda han gjorde. Och det tyckte hon faktiskt var ganska charmigt.

”Han kommer inte att bita dig”, försäkrar Elsa när Isabella böjer sig ner för att kratsa hovarna.

”Fast jag kan inte lova att han inte drar dig i svansen”, fnissar Elsa och syftar på Isabellas långa, tjocka hästsvans.

Och dra Isabella i håret är just vad Hampus gör. Han får tag i hennes hästsvans och rycker till. Hårt.

”Aoou!” vrålar Isabella, fastän hon vet att man inte ska skrika i stallet.

Isabella ställer sig upprätt och blänger surt på Hampus. Hon säger:

”Det där gjorde väldigt ont, Hampus”, precis som om ponnyn skulle förstå ordens betydelse.

Det är då hon lägger märke till dem, ögonen. De ser inte ett dugg arga ut, bara pigga och busiga. Och det finns en värme i dem, precis som i Skalmans ögon. Hampus är inte elak, bara busig. Kanske bor han också på fel ställe? Kanske har han inte det tålamod som krävs för att vara ridskolehäst?

”Monika har frågat mina föräldrar om vi vill köpa Hampus”, säger Elsa plötsligt.

”Va?! Är det sant?” utbrister Isabella och blir både förvånad och glad på samma gång.

Monika är ridskolechefen. Hon är även ridlärare för en del grupper, däribland Elsas.

”Mmm. Fast de har inte sagt ja än. De säger att de måste tänka på saken. De är väl oroliga att jag ska strunta i skolan om jag får en egen häst.”

Elsa suckar. Sedan hjälps hon och Isabella åt att sadla och tränsa Hampus, som börjat tröttna på att stå still. Han stampar otåligt med framhovarna. Det nästan ekar mot det hårda, kala golvet.

Ridlektionen går sådär. Gruppen jobbar med tempoväxlingar i trav, men Hampus verkar inte ha någon större lust med det. Isabella har inga problem att få honom att öka tempot, men att få honom att ta det lugnare är värre. Hampus vill bara springa, han vill ha roligt.

Isabella tänker att hon antagligen aldrig kommer att gå särskilt bra ihop med Hampus. Hon föredrar lugna, lyhörda hästar. Men nu förstår hon i alla fall att Hampus inte är elak. Det har Elsa lärt henne.

När Isabella och Hampus kommer tillbaka in i stallet, syns Elsa inte till. Isabella hade förväntat sig att hon skulle stå utanför Hampus box, otåligt väntande på sin älsklingshäst. Det brukar hon göra.

Isabella tänker att Elsa kanske har återgått till läxböckerna, så hon ber en av stallvärdarna om hjälp med att sadla av Hampus. Sedan går hon till kafeterian.

Elsa är inte där heller. Kanske fick hon bråttom hem av någon anledning? Nåja, de träffas väl snart igen. Isabella har inte Elsas telefonnummer och vet inte vad hon heter på sociala medier. Så väl känner de inte varandra. Men det var egentligen ingenting viktigt Isabella ville. Hon hade bara tänkt tacka Elsa för hjälpen, för hon glömde det före lektionen. Och så hade hon tänkt fråga om Elsa behövde hjälp med matten.

Just som Isabella ska gå och byta om, ser hon en man och en kvinna komma ut från det lilla kontoret bakom kafeterian. Bakom dem kommer Elsa. Hon ser överlycklig ut och rusar fram till Isabella.

”De har sagt ja! Mina föräldrar har sagt ja! Jag får köpa Hampus! Vi pratade precis med Monika.”

Isabella gratulerar Elsa, som tar hennes händer och drar henne med i någon slags ringdans. ”Jag som hade tänkt fråga om jag skulle hjälpa dig med matten”, säger Isabella när hon hämtat andan.

”Gärna!” säger Elsa. ”Men först vill jag pussa på min busponny!”