Ridstövlarna har blivit matta. Kanske har jag vuxit ur ridbyxorna nu. Inbillar jag mig, eller har fleecejackan till sist slutat lukta stall? På jackärmen finns strån från ridskolehästarnas vinterpäls som de fällde förra våren.

En novell av Susanne Larsson – Bilder från Getty Images

Första gången mamma började en mening med ”Ella, vi måste prata om en sak” berättade mamma att hon fått sparken från järnaffären. Sen visade det sig att vi skulle behöva flytta till en billigare bostad, ”du och Hugo behöver inte dela rum längre för det här huset är stort, meeen ligger lite off”. Nya huset hade inga bussar, min gamla skola låg mer än en timme bort, så jag fick börja en ny klass med tjejer som alltid tystnade när jag kom in i rummet. Men den värsta smällen kom strax efter flytten.

– Ella.

När mamma började en mening med mitt namn, då var det illa.

– Det funkar inte. Vi kommer ha dåligt med pengar resten av året och jag kan inte köra dig fram och tillbaka till ridskolan, det funkar inte med nya jobbtiderna. Vi måste sluta med ridlektionerna, men jag LOVAR att du får börja rida igen så snart det funkar.

Men jag fattar att det är för långt till närmsta ridskola från nya huset. Grannen har billiga platser i lösdrift, men då måste vi ju köpa själva hästen. Jag hör mammas röst: ”Ella jag har inte 40 000 kronor bara sådär”.

Om en månad har det gått ett år sedan jag senast rörde en häst. Jag sväljer klumpen, stänger flyttkartongen och skjuter tillbaka stallkläderna i skrubbens mörker.

– Dela in er i grupper om tre och berätta vad ni ska göra i helgen. Prata BARA engelska, jag kommer gå runt och lyssna på er. Ni får bestämma grupper själv.

Som vanligt kommer ingen söka min blick, jag spelar oberörd genom att sudda fram blänk i manen på den svarta arab jag skissat fram i det randiga skrivblocket. Jag är också noga med att sudda bort minsta antydan till ängslan och förhoppning i mitt ansikte innan jag tittar upp och sveper med blicken för att se vilka som bara har två medlemmar. Tvillingarna Henny och Harry. Jag möts av två obekväma leenden när jag slår mig ner.

– Hi, säger jag.
– Hello.
– What will you do this weekend?

Engelsklärarens släpande innetofflor stannar intill. Henny svarar självsäkert – hon kan tre språk flytande.

– Go for a long walk with my dog.
– Where? undrar jag.
– Far away, svarar Harry.

Han försöker skaka av mig, så jag tystnar. Engelskläraren konstaterar direkt att jag borde följa med på helgens
hundpromenad. Inte ens snabbtänkta Harry hinner hitta på en ursäkt, och vi får i läxa att berätta om hundpromenaden på nästa engelsklektion.

– Have fun now and be nice to each other, säger läraren innan hans innetofflor skrapar vidare.

Om du är rädd för spöken får du vända nu.

Den lilla terriern Toby var den i gänget som var gladast över att möta upp mig. Henny och Harry pladdrar om någon haulvideo från någon influencer jag aldrig hört talas om. Snön knarrar under klumpiga skor, isvinden får kinderna och näsan att svida, vintersolen orkar knappt över horisonten och hittar sällan genom skogens granar. Jag önskar att jag var hemma framför Star Stable.

– Ella, är du rädd för spöken?

Hennys ögon har smalnat, ena mungipan är snörpt till ett slugt leende.

– Hurså?

– Vi ska till Kråkslottet.

– Kråkslottet?

– Törs du inte?

– Jag vet inte ens vad det är.

– Om du är rädd för spöken får du vända nu. Man får gå ett tag i skogen för att komma dit, säger Henny.

Harry fyller i:

– Visst gillar du hästar? Du kommer inte tycka om den här storyn. För 30 år sen var Kråkslottet den finaste bondgården här. Tänk herrgård med typ kor, får, en häst att plöja fälten med.

Gubben var elak mot sin fru, när hon flydde från honom så tog han in alla djur, bommade igen ladugårdsdörren och tände eld på allt för, inte vet jag, för att hämnas på frun. Antar att det var hon som tog hand om djuren.

– Åh fy… Klarade djuren sig? undrar jag.
– Nä, såklart inte. Därför spökar det, säger Henny.

Jag skulle inte ens kunna vända om – jag lär gå vilse och kylan har redan slukat mobilbatte- riet. Det har säkert gått en timma sedan vi sist mötte en annan människa. Hur länge skulle jag överleva på mellisäpplet jag har i fickan och av att äta snö? Henny avbryter tankarna.

– Vår storebrorsa försökte kolla in Kråkslottet för två veckor sedan. Just när han satte handen på herrgårdens port så freakade han ur, han svär att han hörde ekot av en häst som skrek från ruinerna. Han sa ”skrek” men jag antar att en häst, eh…

Ryggraden ilar, men jag trotsar magkänslan som bönar mig att vända om.Jag trodde Kråkslottet skulle vara saboterat av gäng med sprej askor. Tvärtom. Inte ett spår av en människa syns. Inga fotavtryck i snön, färgen har flagnat för länge sedan, träplankorna har blivit sneda, fönstren saknas på andra våningen och får fasaden att likna tomma ögon. Toby stretar i kopplet. Jag sneglar mot ladugården, illamåendet väller över mig. Jag räknade med en hög med gamla brända plankor som snöat över, men halva byggnaden står kvar.

– Vi kollar ladugården först, viskar Harry.
– Du går först, säger Henny.
– Fegisar. Tänd mobilerna. Rör ingenting, det
kanske rasar.
– Jag har inget batteri, väser jag.

– Det luktar typ… dött, viskar Henny med stigande panik i rösten.

– Håll dig nära. Du får ta Toby, svarar Henny.

Harry lyfter av haspen på en sidodörr som glider upp med ett gnissel. Jag håller andan, enda ljudet är mitt hamrande hjärta. När jag drar första andetaget inuti ladugården känner jag stanken.

– Det luktar typ… dött, viskar Henny med stigande panik i rösten.
– Skärp dig. Ingen har bott i Kråkslottet på 30 år, allt är borta, fräser Harry och försöker verka övertygad genom att fortsätta inåt i ladugården.

I ficklampornas sken syns mörka träväggar och fruset jordgolv. Efter en sned dörröppning smyger vi in i ett utrymme så stort att ljuset från ficklamporna drunknar i tomheten. Jag smy- ger efter tvillingarna, rummet känns fuktigare, stanken är värre – sur och skarp.

-Hörni kan vi inte vänd…

Toby börjar morra. Henny och Harrys lampor flackar panikslaget.

Vi är inte ensamma här. Djupare inuti rummet hörs dova skrapningar.

Harry skriker och tvillingarna springer ut med ficklamporna. Mörker. Tobys koppel rycks ur min hand när han rusar efter, men jag kan inte röra mig. Hjärtat hamrar. Något stort och mörkt lösgör sig från skuggorna. Mina ben vägrar springa, jag har frusit till is. Jag kan bara känna det komma närmare och närmare. Jag blundar, håller andan, och hoppas att det inte kommer göra ont.

Det gjorde det inte heller.

Först kände jag kittlet från känselhåren. Sen varm sammet, som mjukt sveper över min kind tillsammans med varm utandningsluft. En häst. En riktig häst i Kråkslottets ladugård. Min darrande hand hittar hästens panna, jag känner en lång, klibbig, tovig lugg. Handen glider vidare över halsen, bogen, redan innan jag kommit till revbenen förstår jag att hästen är mager som ett skelett. Jag hittar äpplet i jackan, hästen tar skyggt en tugga.

– Jag ska hjälpa dig härifrån. Jag kommer snart tillbaka. 

 Jag hittade dem genom att följa fotspåren i snön: Henny och Harry panikgrät tre minuters promenad från Kråkslottet, Toby stod intill och skakade. När jag kom fram avslöjade deras lättnad att de räknat med att jag dött.

– Är du säker? En riktig häst, inte en demonhäst? frågar Henny.

– Demonhästar går nog inte att klappa och mata med äpplen.

Vi skrattar genom gråtsnörvlet. Mitt hus ligger närmast Kråkslottet, snart turas vi om att berätta en tillsnyggad historia för mamma: vi tog en hundpromenad, Toby fick upp ett spår, vi hörde en häst gnägga, vi hittade den övergivna, vanvårdade hästen.

– Ni är hjältar. Nu ringer vi polisen så den stackars kraken får hjälp, säger mamma.

Veckan blev omtumlande. Hästen blev snabbt omhändertagen av länsstyrelsen. Engelskläraren trodde vi skojade när vi återberättade historien om hundpromenaden. Mitt tjat fick mamma att ringa länsstyrelsen varje dag och rapportera senaste nytt till mig: det är ett litet svart sto, hon kommer bli bra men hade inte klarat sig länge till, de vet inte varför hon lämnats där eller av vem, hon har precis fått hovarna ”värkade, det låter inte bra”. Den gången fick jag en skrattattack och förklarade för mamma att ”verka hovar” är ungefär som att klippa naglarna på hästen.

Prick ett år har gått utan hästar när mamma lämnar middagsbordet för att svara i telefonen. Tio minuter går innan hon är tillbaka.

– Ella…

Den här gången är jag inte orolig över att mamma börjar en mening med mitt namn.

– … Länsstyrelsen hittar ingen ägare. Vill du adoptera en häst?

Självklart ska hon heta Kråkan.

 

SLUT!