Text: Anna Norlin - Foto: Getty Images

Westernridning är massor av fart. Och ännu mer disciplin. Den är också en livsstil med ett tufft klädmode. Min Häst ger dig en första introduktion till denna härliga gren!

Bakgrund

Dagens westernridning kan delvis kopplas till det som vi brukar kalla den amerikanska ’vilda västern’, då de historiska trådarna bakåt fortfarande är tydliga.

Den växte fram för att från hästryggen hantera boskap i framför allt Nordamerika, rent rancharbete. Hästarna behövde vara alerta och disciplinerade för att fungera som partners till sina ryttare, cowboys.

En cowboy behövde ha händerna fria för att bland annat kunna kasta lasso från sadeln. De speciella sadlarna är därför byggda för det och tillsammans med den typiska enhandsfattningen får en ryttare maximal frihet för sina händer. Än i dag är westernridning stort i USA som även arrangerar ett slags världsmästerskap, men den har vuxit fram även i Europa och blivit populär bland många ryttare.

Western passar alla som älskar hästar och gärna upplever livet från hästryggen. Det är kanske ingen tillfällighet att en av världens mest kända dressyrdrottningar, Anky Van Grunsven började rida och tävla i western?

Men långt ifrån alla westernryttare tävlar, en del är nöjda med att rida ut i naturen, precis som många andra som rider.

Western i Sverige

Det finns cirka 1600 medlemmar fördelade på ungefär 30 olika klubbar. Den första westernföreningen bildades för snart 50 år sedan. Westernridningens dag hålls den första lördagen i maj varje år av de fem olika regionerna. Passa på att besöka ett sådant arrangemang!

www.wras.se (Western Riders Association of Sweden) finns mer information om western i Sverige.

Skillnad mot "vanlig" ridning

Vad är speciellt för westernridning? Flera saker, till exempel utrustningen och hästens form. Westernryttare sitter nästan alltid ner i sadeln och rider väldigt mycket med sätet. De har inte heller lika mycket kontakt med hästens mun utan låter hästen gå i en öppen form, till skillnad mot dressyren.

Hur kommer jag igång?

De flesta av oss börjar rida på helt vanliga ridskolor där så kallad ’engelsk ridning’ lärs ut. Westernridning brukar inte ingå i basutbudet på de ridskolorna, så den som vill rida western får söka andra vägar. Ett sätt är att kontakta westernförbundet eller någon av de mindre westernföreningarna som kan tipsa om lämpliga westernridskolor. Många av de sistnämnda erbjuder prova-på-lektioner, antingen vid enstaka tillfällen eller under några dagar, till exempel en helg eller på ett veckoläger. Då får den som är en ren nybörjare testa hur det är att rida på westernutbildade hästar. Den som sedan fastnar och vill fortsätta med western kan sedan börja rida regelbundet på en westernridskola. Och har du egen häst, går det ofta bra att omskola både sig själv och hästen. En ny hästvärld öppnas som alltså fortfarande löper tillbaka till självaste vilda västern. Kan det bli mer spännande?!

De olika tävlingsgrenarna

Western Riding: Här betygsätts kvaliteten på hästens gångarter och hur följsam den är. Hästen ska röra sig taktmässigt och mjukt. Och den ska kunna utföra rena byten i galopp.

Trail: Hästens förtroende för sin ryttare på en bana med olika hinder bedöms. Hindren kan till exempel vara broar, grindar eller bomformationer där hästen ska rygga. (Jämför med bruksridning som har liknande upplägg.)

Barrel Race: Ekipagen rider runt tunnor. Fart och skicklighet är det som premieras. Tunnor som välts ger tidstillägg.

Reining: Domarna tittar framför allt på ryttarens kontroll över hästen. Hästen ska visa stor vilja att lyda ryttaren och helst med osynlig hjälpgivning. I reiningklasser ska hästen utföra olika rörelser, där spin och sliding stop får anses som de mest kända för utomstående.

Western Pleasure: Flera ekipage är inne på banan samtidigt. Här tittar domarna på hästens gångarter och form. Ungefär 80 procent av bedömningen görs utifrån hästen, resten på ryttarens sits och förmåga till kommunikation med hästen.

Utrustning

Westernsadeln är mycket tyngre än vanliga ridsadlar. Den har flera detaljer och hjälpmedel som ger den en alldeles egen stil och utformning. Hornet (knoppen på framvalvet) kan ha olika funktioner, för att fästa lassot runt eller att hålla i. Westernhästar rids ibland på träns, speciellt yngre, men oftare på hackamore eller sidepull. Stångbett är vanligt, men eftersom hästen rids mest på längre tyglar och inte med stadig kontakt, inverkar det bara då och då på hästen. Westernryttaren rider ofta i cowboyhatt, jeans och boots. Han eller hon brukar också ha speciella westernskjortor som är snyggt skurna och vackert dekorerade. En del använder stjärnsporrar. Ungdomar får inte tävla i cowboyhatt, de ska alltid rida med hjälm.

Westernhästens form

I engelsk ridning, framför allt i dressyr, är hästens form viktig. Inom western talar man också om form, men den skiljer sig från den klassiska tävlingsdressyrens där hästen går med böjd hals och huvudet ganska högt. Westernhästen ska ha rak hals och gå framför lodplanet (nosen något utsträckt). Om öronen hamnar under manken kan ekipaget bli diskvalificerat vid tävling i Western Pleasure. Ryttaren rider mest med säte och vikthjälper och inte med den ’kontakt’ som är regel inom traditionell/engelsk ridning, utan på lång tygel.