Text: Anna Sellberg - Foto: Getty Images

På de karga kullarna i norra delarna av England, betar kortbenta, kraftiga hästar med mycket man och svans. Följ med oss dit och lär känna fellponnyn, som tillsammans med sina kusiner exmoor och dalesponnyerna, tillhör Storbritanniens äldsta hästraser.

RASFAKTA

Namn: Fellponny.
Ursprung: Yorkshire i norra England.
Mankhöjd: Max 142 cm.
Färg: Oftast svart men andra färger förekommer. 
Används till: Ridning och körning, populär som familjehäst.
Temperament: Smart, stark och uthållig.
Övrigt: Både fellponnyn och dess förfader gallowayhästen användes när man avlade fram raserna hackney och det engelska fullblodet.

Ursprung

Exakt när fellponnyerna uppstod som ras är det ingen som riktigt vet, men man tror att rasen kan ha anor ända tillbaka till 1200-talet. Fellponnyerna finns framförallt i området kring ett bergigt område som kallas de Penninska bergen, som ligger i Yorkshire, Durham och grevskapet Cumbria.

Förfadern till fellponnyerna, var framförallt en ras som kallades för gallowayhäst. Den var liten och kraftig, med ädelt, vackert huvud och
det sägs att den kunde gå i en sorts flytande och mycket bekväm gångart. Visst låter det väldigt lik dagens islandshäst? Ja, kanske är dessa raser också släkt med varandra, och gångarten det som vi i dag kallar för tölt eller flygande pass. Vikingarna kom ju också till England, och med sig på sina båtar, hade de samma sorts av hästar som de sedan också tog med till Island.

Spanskt och engelskt blod

Den mest kända av fellponnyernas förfäder är hingsten Lingcropper, vars namn betyder just ”en som betar ljung”. Han var en gallowayhäst,
och än i dag döps fellponnyer till detta namn.

Tyvärr blev gallowayhästen under 1800-talet väldigt populär att använda i korsningsavel med andra raser. Det gjorde att den själv så småningom försvann, men dess arv lever vidare hos bland annat fellponnyerna.

Den lilla arbetshästen

Yorkshire och området där fellponnyerna har sitt ursprung, är jordbruksbygd, med böljande kullar, gröna hagar och betande får, boskad och hästar. Här fanns förr många mindre gårdar, med lantbrukare som fick kämpa hårt för att försörja sina familjer på den magra marken.

De starka, kraftiga hästarna man hade användes till det allt arbete på gården – körning och transporter, rid- och packhäst, travtävlingar, jaktridning och inom jordbruket.

Just som packhäst var fellponnyn idealisk. Den var kortbent, stark, och inte så hög – det vill säga det var lätt att lasta den och den orkade bära mycket. På den här tiden var vägarna ofta usla, och det gick inte att köra vagn. Men en rad packponnyer, som gick nos vid svans, kunde alltid ta sig fram, hur besvärlig terrängen än var.

Yorkshireborna brukade säga att det fanns inget jobb som var fel för en fellponny – den kunde nämligen användas till allt!

Bär landets drottning

Det brittiska kungahuset har alltid varit mycket förtjusta i fellponnyer, och har ett antal i hovstallarna i centrala London.

Prins Philip, gift med drottning Elisabeth av England, hade under många år ett fint fyrspann, som han tävlade med internationellt. Och än i dag tar sig drottningen, som snart ska fylla 94 år, en ridtur på någon av sina fellponnyer då och då.

Populär som familjehäst

I mitten av 1900-talet ersattes så småningom hästarna med traktorer, bilar och lastbilar. Och i gruvorna kom det smartare och bättre lösningar på hur man skulle transportera kol, så ponnyer slapp tillbringa hela sitt liv nere i mörkret.

Eftersom de är viktbärande, trygga och stabila, men ändå har massor av framåtanda, blev fellponnyerna nu i stället populära som rid- och körhästar.

Precis som förr, används dagens fellponnyer till det mesta.

Många har dem som familjehästar, eftersom de kan ridas av både vuxna och barn. De tävlas i både hoppning, dressyr, WE och gymkhana – och är utmärkta ridskolehästar. Och vill du rida på tur i Penninska bergen, kan du göra det i sadeln på en stadig fellponny.

Gruvponnyn

Under 1800-talet användes hästar till att dra vagn med kol, i gruvorna i norra England. Fellponnyerna var duktiga på att jobba, och gruvbolagen köpte därför in ett stort antal som användes i verksamheten. Tillsammans med gruvarbetarna, slet de i mörkret, långt ner under jord. Det var långa arbetsdagar och det kunde gå månader, utan att ponnyerna fick se dagsljus, eftersom stallen också låg nere i gruvan. De flesta bolag behandlade dock ponnyerna väl, eftersom de var mycket värdefulla för att gruvan skulle fungera. De sköttes noga, fick bra mat, och vissa bolag lät också gruvponnyerna komma upp ur gruvan och gå på bete ett par månader varje år

Drog mjölkvagnen

Också i städerna var fellponnyer vanliga. På den här tiden levererades mjölken hem till kunderna, och kanske körde mjölkmannen i Yorkshire just en fellponny. När det var marknad, kom bönderna åkande in till staden med vagnarna fullstade med varor som de ville sälja.

En annan sak som sköttes med häst var postdistributionen. Ett par snabbtravande fellponnyer framför en liten vagn, eller ett postbud som kom i full galopp med postväskorna flaxande, var en vanlig syn under 1800-talet.

Ovanlig i Sverige

I Sverige finns det bara mellan trettio och fyrtio fellponnyer, och den tillhör de mer ovanliga bland de brittiska raserna. Dock finns det en rasförening som bildades 2015. Svenska Fellponnyföreningen arbetar för att sprida information och ordnar också olika aktiviteter för fellponny-fantaster. Den samarbetar med den engelska moderföreningen.

Vill du besöka hemsidan hittar du den här:
www.svenskafellponnyforeningen.se 

Visste du att...

…fellponnyn har ett eget museum?

Är du i norra England på semester? Passa då på att göra en avstickare till museet för fellponnyer, som ligger i byn Dalemain, nära Penrith i Cumbria.

Om du inte råkar vara i närheten kan du i stället besöka hemsidan, som du hittar på den här adressen:

www.fellponymuseum.org.uk. 

Här finns det massor av information om fellponnyns historia – inklusive fina bilder.