Text: Josefin Strang
– Jag hoppas han stannar vid Lasses hage, säger Amina förtvivlat.
Då kommer Basse travandes runt nästa stallknut, med huvudet i vädret och tyglar och stigbyglar slängandes runt kroppen.
– Men… Var är linorna och kälken? frågar jag pafft.
Amina fångar Basse, som står förvånansvärt stilla när vi känner igenom hans rygg och ben. Han verkar inte öm någonstans.
– Han har trampat av sig en framsko, det är det enda jag kan se, säger jag.
– Vad som helst hade ju kunnat hända, herregud, säger Amina lågt.
Vi drar upp stigbyglarna och börjar leda av Basse under tystnad. Jag och Amina är de som verkar chockade i denna trio, för Basse skrittar på som om inget har hänt. På stallets framsida hittar vi rattkälken och linorna – prydligt virade runt en av aggstängerna…
– Basse och kälken har nog hamnat på varsin sida om aggstången, och farten gjorde att kälken snurrades runt och fastnade, säger jag.
– Du har nog rätt, pistolhakarna är avslitna, säger Amina.
Under vårt tredje skrittvarv runt stallet kommer Aminas mamma körandes genom
den snövita allén. Så fort hon parkerat går Amina fram till henne.
– Mamma, det hände en grej, och det var min idé, så du vet.
Amina berättar allt. Mina kinder hettar av skam men samtidigt känner jag en slags stolthet över att min bästis inte försöker ljuga eller dölja vad som hänt. Hennes mamma ser bekymrad ut.
– Det är tur att Basse är världens coolaste farbror. Din pappa råkade köra fast vagnen i ett dike förra våren, Basse var oberörd av att sitta fast och tvingas bakåt av vagnen. Alla kan göra misstag! Men om ni hade haft en annan häst, eller haft extra otur idag, så hade hästen kunnat bli skadad eller skrämd för livet!
Vi nickar skamset.
– Det är inte fel att testa nya saker, men snälla Amina, du måste prata med mig eller pappa innan du gör påhitt. Jag hade gärna berättat att man inte får binda fast människor eller kälkar i en tolksele, att ha en ländrem så inte linorna halkar ner, och att tolka i en hage så hästen inte sticker om du ramlar av, säger hon.
– Jag lovar. Jag känner mig så himla puckad, säger Amina med blicken i marken.
– Det ska svida lite, så du aldrig gör samma sak igen. Som straffuppdrag får ni ta och leta upp den där skon som Basse tappade, jag kan slå fast tappskon i eftermiddag.
Jag och Amina hade plumsat i Basses hovspår i en halvtimma när jag känner min fot kliva på något hårt – hans borttappade sko.
– Found it!
Jag lyfter upp den i triumf, men Amina ser gråtfärdig ut.
– Jag förtjänar att söka hästskor hela natten och frysa ihjäl, säger Amina och börjar snyfta.
– Alltså det här är ju helt klart det dummaste vi gjort, men jag tycker vi lärt oss läxan.
– Jag lovar att fråga en vuxen innan jag hittar på något dumt, upprepar Amina som ett
mantra.
– Precis. Jag läste att dressyrstjärnan Anky van Grunsven sa ”det är okej att göra misstag, men inte samma misstag två gånger”.
– Ingen risk. Jag ska ge Basse en morotstårta i julklapp som förlåt, säger Amina.
– Och en riktig tolksele, säger jag roat.
Vi ler försiktigt medan vi plumsar tillbaka till stallet.
S L U T !
