En novell av Susanne Larsson

-Eros! Kom hit! Vart ska han nu?! Saras bruna kelpie försvinner som en rem längs fältet och bort mot skogsbrynet. Sara vänder sig snabbt om i sadeln och tittar frågande på mig. Jag ser att hon är orolig och vet inte vad jag ska säga. Jag tittar också in mot skogen men har fullt upp att hålla Flisa, mammas nya fullblod som jag inte känner så bra än.

Saras Frippe tar sig gungande fram i snön och verkar inte påverkas det minsta av Saras ropande. Fjordingar tänker jag, de har sina fördelar. Flisa slänger med huvudet och lyssnar spänt inåt skogen. Det kommer ett konstigt skarpt ljud därifrån, som från en blandning av djur och … jag vet inte vad? Flisa börjar studsa och är på helspänn.

– Ta det lugnt Sara, Flisa flippar snart om du fortsätter vråla. Han kommer väl?

Jag fortsätter titta efter Eros och känner att det börjar snöa igen. Han brukar aldrig sticka, inte ens på vilt, så något konstigt är det. Flisa blåser hårt i näsborrarna och jag känner inte längre att jag fryser som jag gjorde nyss.

– Vad är det där inne?! Sara undrar igen och spanar in i skogsbrynet som går längs fältet vi rider på.

Utan att prata rider vi närmare, vi måste ju, för att hennes knäppa hund stuckit in där! Skogen känns mörk jämfört med fältet, och inte ett dugg lockande.Vi hade slutat skolan tidigare, och stuckit direkt till stallet för att hinna rida ut innan det blev kolsvart, men nu började det ändå skymma och jag ville inget annat än att rida hem till stallet, och den varma sadelkammaren där det fanns mat och fika när vi kom tillbaka. OM vi kom tillbaka?

– Jag vill hem nu, vad ska vi göra? frågade jag. Flisa hade börjat kasta sig åt sidorna och låg på och jag visste inte om jag skulle klara henne om hon blev riktigt rädd eller upphetsad. Frippe hade stannat, han stod som fastvuxen och bara manen, för lång för att vara på en fjording, vajade lite i vinden som började tillta. Flisa gick inte att få förbi, hon var spänd som en stålfjäder och slog än mer med sitt huvud. Jag visste inte om jag skulle sitta av eller försöka hålla mig kvar.

– Vi måste vända! Jag började få nog, eller jag blev skraj helt enkelt, inget att skryta med men det kändes också dumt att utmana ödet

– Jag måste hem med den här galna hästen och sen får vi väl höra om din mamma kan komma med ut och leta? Sara bodde på gården där jag och mamma hade hästarna inhyrda, och jag hade känt henne i flera år. Vi gick i samma skola också och killarna i min klass brukade retas och kalla henne min tjej, men vi var bara kompisar. Sara kändes mer som en syrra för mig.

– Ok, han kanske kommer.

Sara försökte övertala sig själv och kämpade med tårarna när hon vände Frippe. Nu blev till och med han pigg och började takta. Det blev för mycket för Flisa, hon gjorde tvära kast och försökte sticka flera gånger men jag tog och gav, red i cirklar och hoppades att hon ändå inte skulle vilja sticka ifrån Frippe, hennes nya polare här i vårt stall.

Vi tittade bakåt hela tiden när vi red mot stallet. Snöandet hade tilltagit så jag såg inte så mycket, men vi hoppades att han skulle komma, den där Eros som aldrig stuckit förut. Sara var mest tyst och jag förstod inte riktigt hennes oro. När vi närmade oss gården ropade Sara några gånger till, men ganska uppgivet och med gråten i halsen.

Äntligen på stallplan öppnades dörren till stallet och ut kom, Eros! Jag såg honom först och vände mig till Sara som var på väg att sitta av Frippe och när hon såg Eros sprack hela ansiktet upp.

– Eros!

Sara växlade en snabb blick med mig och flög av Frippe och tog emot Eros som hoppade och studsade runt henne. Flisa tyckte han var jättejobbig och började hetsa upp sig igen men jag lyckades lugna henne. Bitte, Saras mamma, kom ut först, och så min mamma efter, och så var cirkusen igång, de hade varit så oroliga, Eros hade velat ut igen hela tiden och leta efter oss och, jag började skratta.

– Det var ju vi som letade efter honom!

Bitte nöp Eros lite i örat och sa att om han smet en gång till då är det slut på uteritter för hans del. Förmaningen var menad åt Sara också, det visste både Sara och jag, och mig gjorde det inte så mycket men jag visste att Sara älskade att ha med den där hunden när vi red ut. Jag satt kvar på Flisa och försökte få henne att vänja sig vid ståhejet och kom på att jag skulle ta några varv i ridhuset eftersom turen inte blev så lång. Jag samlade upp tyglarna men det var inte vad Flisa hade tänkt sig. Nu ville inte det knäppa stoet lämna de andra och jag fick ta i från tårna för att få henne att lyda mig.

– Kom, jag hjälper till lite, sa mamma, det är bättre än att ni blir osams, hon är ju ny och lite i gasen nu. Jag hade velat klara de men hon hade ju rätt. Det snöade mig rätt i ansiktet så jag ville komma in också.

– Jag kommer in och tittar snart, ska bara få in Frippe. Sara

Jag saktade av till skritt, inte ett dugg kall längre, och gav Flisa lång tygel. Hon sträckte ut i skritten och verkade gilla att jobba.

– Jag vill tävla henne i vår! utbrast jag glatt. Mamma skrattade och nu var det Sara som nickade. Hon fick hålla fast Eros som blev så glad av alltihop att han började klättra runt läktaren och vifta på svansen så det slog i ryggstöden. Sara hade fullt sjå att hålla ordning på honom och jag såg hur glad hon var över att han kommit tillbaka, nästan så jag var avundsjuk på den där hunden. Flisa blev lite orolig igen men hade nog börjat vänja sig vid Eros för hon nöjde sig med att höja huvudet och titta, och fnysa och gena lite innan läktaren.

Sara sa att hon tyckte jag skulle prova ett par hinder.

– Vi verkar ju funka ihop och hon är häftig! Jag såg åt mammas håll igen.

Mamma såg gladare ut än på länge och Sara sa att hon tyckte jag skulle prova ett par hinder i morgon.

– Jag hjälper dig att bygga?

Det var en fråga och jag nickade, men så kom jag på att jag hade prov dagen efter det och måste plugga:
– I helgen kanske?

Nu var det jag som undrade. Jag såg henne nicka och hörde mamma säga att Sara kunde hoppa vår andra häst, Gaston. Jag suckade av välbehag när jag tog ett sista varv med Flisa som blivit lite varm av stunden i ridhuset.

– Nu ska du få täcket på i stallet, och en massa morötter.

Jag klappade Flisa och rös vid tanken på att gå ut för det hördes att det fortfarande blåste och snöade där ute. Det var ju bara början på vintern men nu minsann, tänkte jag för mig själv, nu ska det gå lite bra för mig när jag börjar tävla. Jag startade några gånger med min ponny men jag blev alltid lite för nervös. Plus att jag visste att hon kunde stanna på hinder, eller bli trög på dressyrbanan. Mitt självförtroende var inte på topp när det gällde ridningen och jag ville att det skulle gå bättre nu.

Jag gillade Flisa mer och mer och gav henne en massa morötter när hon var klar och fått på sig täcket i stallet sen. Hon mumsade, kliade sig lite mot mig och gav mig en slick över handen när jag höll fram den för att visa att morötterna var slut. Hon tittade på mig och det såg ut som om hon sa att jag var ok. Jag klappade henne och luktade henne i manen, hon fick faktiskt en puss på halsen innan jag gick ut ur boxen och jag tänkte att jag nog aldrig gillat en häst så där mycket. Jag kollade att ingen var i närheten och sen skyndade jag mig mot sadelkammaren där de andra var. Jag var vrålhungrig och ville prata mer om att tävla Flisa.

När helgen kom, provet var avklarat, och vi kom till stallet stod Sara på stallgången med mammas Gaston. Han är ett ganska litet halvblod, mörkbrun med en liten bläs. Vi har aldrig kommit överens, han och jag, men det var kul att Sara kunde rida honom. Mamma red inte så mycket nu för tiden. Eros kom lubbande och ville hälsa. Jag klappade honom och han ställde sig bredvid mig en stund.

– Jag har tagit in Flisa till dig. Sara tittade glatt på mig och jag tackade.

Skönt att slippa gå ut i hagen. Det hade kommit ännu mer snö och vintern verkade ha kommit för att stanna. Jag tog en morot och gick in till Flisa. Hon var lika go som tidigare i veckan och det sög till i magen när jag tänkte på att hoppa henne. När jag borstat av henne och gett henne lite hö ställde Sara in Gaston och vi sprang över stallplan till ridhuset. Det var kallt men stilla där inne. Sara puttade till mig och skrattade:

– Tävlingsryttaren, är du taggad nu då? Hon retades men det gjorde inget.

– Jag ska bli så bäst i vår! sa jag och gick larvigt stolt när jag hämtade ett hinderstöd.

Det var så skönt med Sara, jag kunde vara mig själv bara, jag visste att hon sa vad hon tyckte, och hon var bra, men skröt aldrig med det

Vi fick upp ett kryss med travbom och en liten snäll oxer. Våra mammor kom in sen för att lyfta bommar om vi skulle riva och vi hade världens stund där inne. Flisa var helt magisk att hoppa. Hon bjöd jämnt, tog fina språng som var lätta att följa med i och lyssnade på mina förhållningar.

– Men ni är ju som gjorda för varandra! Sara stannade Gaston och berömde oss efter att ha tagit båda hindren i följd.

Jag ställde mig upp i sadeln, längde tygeln lite och lät Flisa galoppera på lite på långsidan. Hon frustade igen som hon gjorde förra gången och det lät som hon stortrivdes. Eros ville springa efter, men Saras mamma Bitte hade honom kopplad och lockade honom till sig med en godbit. Hon pratade med mamma som nickade förtjust. Jag tror de pratade om mig faktiskt. Jag stannade vid Sara och sa att hon ju också ridit jättebra, att Gaston inte stannat en enda gång som han brukar. Sara blev glad, det såg jag, och klappade om Gaston.

– Vi kan fråga mamma om du får hänga på med honom när vi åker på tävlingar i vår?

Sara bara skrattade och lät Gaston gå.

– Du är inte klok, jag vill inte hoppa stor häst, jag vill rida Frippe. Hon skakade på huvudet och skrattade vidare och pratade med Eros som ville följa med henne.

– Men jag kan hänga på dig och vara din coach! retades hon och skrattade ännu mer för sig själv.

– Ja men eller hur! svarade jag, men kände att det visst skulle kunna bli så, att det skulle vara bra och kul.

– Kan det inte bara bli vår nu! Jag ropade ut i ridhuset och mammorna skakade på huvudet, det hade fullt upp med att planera julen.

Mamma tjatade om att man måste träna mer först, men jag struntade i det. Jag kände på mig att det här skulle gå bra.