En novell av Susanne Larsson
Lisa berättar att hon jobbat på en annan ridskola förut, att det kommer att ta lite tid innan hon lärt sig allas namn och att hon fått hjälp att fördela hästar av den gamla ridläraren. De ska prova hur de passar ihop med hästarna och kanske får några byta. Fia hoppas att hon ska sluta prata nu och säga vilken häst hon fått istället. Hon hoppas så mycket att det ska bli Stef , den nya ponnyn som står i gamla stallet.
Lisa räknar upp namnen och vilka hästar de ska få, den ena efter den andra. Lola får Rumba och blir jätteglad, några andra ser antingen väldigt nöjda ut eller lite besvikna och Lisa läser vidare i sin lista.
– Fia, du får ta Oscar och… Fia hör inte resten. Hon är besviken över att det inte blev Stef som hon önskat men ville inte visa det. Inne hos Oscar känns det ändå bättre, den fina fuxvalacken snusar på Fias kläder och vill gärna ha moroten hon har i sin hand. Det blir nog bra det här också tänker hon och är glad att ingen annan fått Stef heller, då hade hon blivit riktigt avundsjuk. Lisa hade sagt att Stef som är ny inte var riktigt redo för ridläger än.
I boxen på andra sidan gången står Lola och lockar på Rumba, stallets lite stingsliga sto som inte vill komma fram och få på sig grimman. Lola tar det lugnt och raspar lite med godiset mot byxbenet så att Rumba blir nyfiken. Till slut kan hon inte motstå det och snappar åt sig det från Lolas hand medan grimman kommer på plats.
– Kan du hjälpa mig med Smulan, hon hugger och stampar och jag vill vända på henne? Det är William som står utanför Oscars box och ser frågande på Fia. Fia nickar och följer med honom. William har inte varit på ridskolan tidigare och behöver hjälp med Smulan som kan skrämma den mest hugade. Fia visar hur han ska lugna henne och säger att Smulan blir snällare när man lärt känna henne. Hon vill inte att han ska känna sig dum som inte vågade vända på henne själv. När Smulan känner igen Fia och märker att hon inte är vare sig rädd eller hårdhänt lugnar hon sig och William kan börja borsta.
– Var rider du i vanliga fall? Fia vågar fråga och William berättar att han ska flytta hit till stan, för att hans pappa har fått jobb här. Och att han ridit på en ridskola i en annan kommun som Fia inte känner till. Smulan har kopplat av helt och står alldeles lugn när William jobbar sig igenom hennes tjocka man och ganska leriga hårrem. Fia klappar henne i pannan och tänker att då måste ju William börja i deras skola, men hon vågar inte fråga.
Första lektionen närmar sig och Fia måste gå tillbaka till Oscar. Goa fina Oscar som hon vet är duktig på att hoppa. Hon lutar sig emot honom i boxen och burrar in hela ansiktet i hans man. Den är varm och kittlas och hon älskar hur hästar luktar.
Så är alla färdiga och på väg ner mot paddocken och det första ridpasset. Fia har ambitioner med det här ridlägret. Visst, hon vill ha kul och få njuta av hästarna och ridningen men hon vill utvecklas också. Hon har ridit några terminer nu och börjar längta efter att känna sig mer hemma i sporten, kanske börja kunna vara med på ridskolans klubbtävlingar och tillhöra de lite större. Som Ella, en av de äldre tjejerna som hon sett i gruppen efter sig ibland, eller i våras på påsktävlingarna. Hon är grym och verkar kunna rida vem som helst.
Ute är det ganska blåsigt och inte alls så sommarlovsvarmt som man kan önska sig. Fia har väst och handskar men huttrar lite när de går ner mot ridbanan. Jag blir nog varm när jag rider tänker hon. Säkerhetsvästen känns knölig under alltihop men den ska vara där. Den hör till och gör också att man känner sig lite viktig och proffsig också.
– Jäklar, jag glömde spöet. Fia pratar för sig själv och hoppas att hon kan låna ett nere bland dem som brukar ligga på bänken vid ridbanan.
Väl uppsuttna skrittar de några varv och väntar på att få sätta igång. Lisa går runt och pratar med var och en och hör vad de har för förväntningar på ridlägret och vad de vill träna på. Så samlar hon alla på stora mittvolten och berättar lite kort om vad hon tänkt kring de kommande fyra dagarna. De ska stämma av sitsen, övergångar, tempoväxlingar och kolla formen. Sista dagen ska alla få rida ett litet kort dressyrprogram och hoppa en bana. Det blir alltså både hoppning och markarbete. Lisa betonar samspelet med hästen, att lära sig att både styra och läsa av den.
– Ridning är kommunikation, och med hästen kommunicerar ni via hjälperna, ni vet hand, skänkel, vikten, rösten och känslan.
Fia lyssnar intresserat, det är kul för Lisa pratar om det med lite nya ord, på ett annat sätt än vad de andra ridlärarna gjort och det känns som om det kan bli bra det här.
– Då följer ni fyrkanten och förbereder för trav lättridning! Lisa höjer rösten och alla skärper sig lite. Alicia pratar med ryttaren framför och får sig en tillsägelse av Lisa.
– Prata får ni göra sen, nu koncentrerar ni er på er häst och ridningen!
Fia ler lite, och tycker att det är skönt att någon vågar säga till Alicia som snörper lite på munnen men faktiskt blir tyst. När de kommit igång i trav tycker Fia att Oscar haltar och mycket riktigt, Lisa har också sett det och frågar Fia hur hon tycker att det känns.
– Inte som vanligt, haltar han?
– Jajamän, och jaha, det var ju ingen vidare början. Lisa funderar lite för sig själv, ber Fia rida fram och tillbaka en gång i trav, kollar Oscars vänster framben som är det han markerar på, och konstaterar att ingen sten fastnat i hoven.
– Du måste ta upp honom till stallet och hur sjutton gör vi nu då?
Hon ringer upp till den andra ridläraren och går en bit ifrån Fia när hon pratar. Fia hör inte allt de säger men Lisa kommer tillbaks och säger att det får bli Stef i alla fall, för det finns ingen annan häst just nu. Lisa ler när hon ser Fias förtjusning. Fia försöker förklara sig för hon vill inte verka som att hon blir glad över att Oscar är halt men det låter bara korkat.
– Du får hjälp där uppe att göra i ordning Stef och så får vi se hur det fungerar, hon är ny och ska helst inte gå varje dag men vi provar.
Fia får hjälp av Camilla, den andra ridläraren, uppe i stallet och kommer snart ner med Stef som blåser hårt i näsborrarna och skyggar lite vid ingången till paddocken. De andra i gruppen, de som rider på ridskolan i vanliga fall, tittar nyfiket och lite avundsjukt på Fia och Stef och Lola gör tummen upp i sadeln på Rumba. Lisa håller i Stef när Fia sitter upp och spänner sadelgjorden men släpper snart och Fia kan börja skritta innanför spåret för att värma upp. De andra har redan galopperat och väntar på att få sätta igång på allvar.
– Du kan känna på henne lite innanför spåret så får ni komma i kapp, och ni andra tänker på att Stef är ny och rider inte så nära!
Lisa ger order igen och ägnar sig åt Fia och Stef en stund medan de andra får skritta och vänta. Fia njuter i fulla drag. Stef har ett stort steg, hon är pigg och tuggar gott på bettet.
Ibland hoppar hon lite åt sidan och blåser upp sig men Fia följer henne mjukt och leder med tygeln för att få henne på plats igen. Hon klappar henne ofta och pratar lite tyst med henne.
– Det är bra, ta det lite mjukt och lugnt och rid på bara, så fattar hon att det här inte är så konstigt.
Så får de andra sätta igång i trav igen och lektionen löper på. Efter en stund frustar Stef , och Fia vet att det betyder att hon slappnat av lite. Det är som att sitta ihop med någon och vara ett, inte två. Det känns som om hon och Stef passar ihop men det vågar hon inte säga till någon. Det låter kaxigt men Fia är så glad över den chans hon fått, även om det var synd om Oscar som var halt.
– Kommunikationen funkar va!?
Lisa ler när hon tittar på Fia och Stef för hon ser att det går bra, och även om Fia försöker så kan hon inte hålla tillbaka sitt nöjda leende.
Under sista skrittpasset, då de fått rida skänkelvikning, gjort volt och volt tillbaka och ökat och minskat i galoppen, får alla beröm. Även Alicia som verkligen koncentrerat sig och ridit bättre än någonsin. Stämningen är på topp i gruppen och förväntan på nästa ridpass, på kvällen och övernattningen i klubbhuset, hänger i luften. Det är sommarlov och häftigt att rida.
– Hoppas hoppas jag får fortsätta rida Stef de här dagarna.
Fia hinner prata lite med Lola på vägen upp till stallet. Lola som också är nöjd med första passet och knappt kan bärga sig tills hon får rida igen.
Novellen är hämtad från ”Måste du till stallet jämt” som är en novellsamling. Den utspelar sig i stallmiljö och är skriven av författaren Susanne Larsson.