Det som göms i snö… Del 1

Efter en lång mörk vinter är det skönt när dagarna blir längre och solen börjar värma alltmer. Elina tänkte att den här vintern nog hade varit den kallaste i hennes 14-åriga liv. Och hon kunde inte minnas att hon sett ett sådant tjockt snötäcke tidigare.
En novell av: Anna Norlin

Nu stod hon i solen i stalldörren. Hon kände i sinnen att våren äntligen var på väg och knopparna på alla träd och buskar påminde om att den gröna explosionen närmade sig. Så drog Elina en djup suck av något diffust inom sig innan hon lämnade värmen i stallöppningen och gick runt byggnaden där hagarna bredde ut sig. Hon tittade vant ut över raden av rasthagar. Blicken fastnade i en av dem. Hon gick närmare och såg att en stolpe börjat vika sig mot marken och den nedre tråden låg mot marken. Det här var den hagen som för tillfället var tom, i de andra gick det en eller era hästar. Ingen häst hade gått där sedan i höstas, innan snön kom och täckte in den.

Elina drog en ny suck och svalde hårt. Filurs hage. Hon gick fram till grindhålet. Någonstans hörde hon ljudet av knäppandet från en eltråd. Hon lyfte undan handtaget på tråden som stängde ingången och fortsatte in i riktning mot stolpen som fanns i andra änden. Bitvis var det redan barmark. När hon var nästan framme stötte hon emot något hårt under snön med ena stöveln. Hon tittade ner. En hästsko. Det högg till i magen då hon plockade upp den och förstod att det måste vara Filurs. Locket över hennes känslor försvann nästan på en gång och motvilligt började hon tänka tillbaka till en annan dag, era månader tidigare, då hennes isabellfärgade ponny togs in från samma hage. Dagen som innebar en förändring för henne. Hon hade då haft Filur i mer än fem år och de var nästan oskiljaktiga.

Den dagen skulle hon rida ut med sin bästa kompis Emma och hennes ponny Buster på det som de kallade sin fredagsrunda. Fredagsrundan gick över stock och sten, över fält och igenom skogen. Rundan tog nästan två tim- mar och avslutades med en rejäl uppförsbacke där de brukade tävla om vem som var snabbast upp till krönet. Elina hade varit glad, sprallig och sett fram emot uteritten med bästisen.

– Jag ska bara fylla höpåsarna innan jag tar in Filur! Vi håller fortfarande tiden för uppsittning, ropade hon från hörnet där hon snabbt och vant stod och vägde påsarna med det tunga hösilaget.

– Okej, jag ligger lite före dig, men borstar svansen lååångsamt då…, svarade Emma.

Emmas signum var lite att bara att göra det allra viktigaste. Och det kunde ibland innebära att hon skippade helt att borsta svansen, ofta med ursäkten att hon var rädd om den. Buster hade stallets finaste svans, en tjock dröm av vitt ta- gel som många i stallet brukade kommentera avundsjukt, trots att den oftast var full av kutterspån.

När Elina var klar med allt inne i stallet gick hon ut för att hämta Filur. Som vanligt ropade hon hans namn när hon rundade hörnet. Filur brukade alltid sätta av i en snabb galopp mot grindhålet när han hörde hennes röst, där han tvärnitade så att hans kropp nästan ck formen av högsta samling som den dressyrponny han var. Elina brukade skratta och förmana honom. De hade sitt spel precis som alla gamla kompisar har. Men den här dagen kom han inte galopperande när hon ropade, utan stod kvar en bit in i hagen. Att han hörde henne kunde hon se på hans spetsade öron och att han höjde huvudet. Hon ropade igen. Fortfarande rörde han sig inte ur fläcken. Men så nickade han några gånger med huvudet och började skritta mot henne. Elina såg att något inte stämde. Han linkade hårt på sitt ena framben. När hon hakade i grimman såg hon att han tappat skon på samma ben som han haltade på. De gick mot stallet, långsamt, det var tydligt att Filur hade väldigt ont.

– Oj, vad kan han ha gjort, lilla buspojken? frågade hon. Lisa är i ridhuset. Ska jag hämta henne, så får hon titta på honom? Vi måste ringa efter en veterinär. Han kan ju knappt stå på det där benet.

Elina kände hur en iskyla omslöt henne. Hon började darra. Det var skönt att Emma tog kommandot så snabbt. Hon ställde upp Filur i skötselspiltan. Hela högra framdelen på honom såg konstig ut. En klump började växa och värka i hennes hals. Efter en kort stund dök Emma upp med Lisa och hennes häst. Emma tog hand om hästen medan Lisa gick fram till Elina och Filur.

– Vet du vad som har hänt? Emma sa att du precis hämtat in honom?

Hon kände på högerbenet som Filur avlastade kraftigt.

– Hm, han är i det närmaste blockhalt. Ser ut som han har vridit om benet på något sätt. Jag ringer jourveterinären.

Tårarna började rinna på Elina. Hennes kropp skakade.

– Så, Elina, en sak i taget. Först ska vi få ut en veterinär så fort som möjligt, sedan får vi se, sa Lisa och strök henne lätt över ena armen medan hon kastade en bekymrad blick på Filur.

Fortsättning följer…