Text: Anna Norlin

När jag blev medryttare på en ny häst i höstas trodde jag att det mesta skulle handla om att lära känna hästen, rutinerna i stallet och att hitta bra ridvägar i terrängen runtomkring. Riktigt så enkelt blev det inte. Men jag tar det från början. Jag hade ridit Polly i tre år och när ägaren sålde henne i slutet av sommaren var jag helt plötsligt utan någon häst att rida på. Inte så roligt. Och det blev ganska tomt. Visst, jag hade kompisar kvar i stallet, men det var inte samma sak att stå sysslolös och titta på dem. Jag var där ibland och tog lite bilder för att kunna uppdatera mitt Instagramkonto. Mitt stora intresse efter hästar är fotografering. Jag lägger bara ut bilder som tagits i en hästmiljö. Det är min nisch, lite bred och inte så fantasifull, men jag har många följare och de blir fler hela tiden. Jag försöker att lägga ut nya bilder varje dag, men sedan Polly såldes blev det svårare eftersom jag inte var i stallet lika ofta. Ja, det hände att jag satte något filter på en gammal bild och beskar den innan jag lade ut den.

 

Men så fick jag kontakt med en ny hästägare via en av mina ridlärare från ridskolan där jag red tidigare. Det gällde en valack som hade tävlats lite i fälttävlan. Ägaren ville ha hjälp några gånger i veckan. Hästen var lite äldre och snäll att ha att göra med. Jag blev glad och såg fram emot att få provrida. Enda nackdelen var att han stod i ett stall som jag egentligen inte visste någonting om. Jag åkte dit. Stallet var stort och bestod av tre olika avdelningar som egentligen inte hade så mycket gemensamt förutom två stora sadelkammare och ett fikarum som låg i mitten av byggnaden. Jag var tidig och gick runt lite.

 

Alla hästarna var inne och jag såg ganska snabbt att det inte fanns några ponnyer. Ljuset från fönsterna föll in fint och jag kunde inte motstå att ta några bilder. De blev lite mystiska på något sätt då man bara anade att det kanske fanns hästar i miljön. En bild var extra fin. Den lade jag ut som den var som en turbild, att det skulle innebära att jag skulle få börja rida den här hästen. Många av mina följare gillade bilden också. Hästen hette Svante. Han var en liten fuxvalack, bara snäppet högre än en D-ponny, men ganska kraftigt byggd och mycket mer häst från sadeln än marken. Ägaren hette Alice, en glad och trevlig tjej som jobbade med något inom mode. Vi fick en bra kontakt på en gång. Vi gjorde iordning Svante tillsammans och tog in honom i ridhuset för att jag skulle få provrida. Alice red honom först och efter det var det min tur att sitta upp. Att rida en ny häst är alltid lika pirrigt. Svante var fin att sitta på och fin att rida. Han påminde en del om Polly, det lite korta steget och framåtbjudningen. Jag hade lite svårt att fatta galopp, men efter några tips från Alice gick det bra till slut.

 

Vi kom överens om att jag skulle börja rida Svante tre dagar i veckan, två vardagar och sedan lördag eller söndag. Alice reste en del i jobbet, så hon undrade om jag kunde tänka mig att ta honom mer ibland. Det kunde jag förstås. Och så hade Svante kommit in i mitt liv. En helt ny häst i ett helt nytt stall med helt nya invånare av alla sorter. Spännande. Jag laddade upp en bild på Svante. Mitt fotograferande fick ny fart. Både stallet och Svante gav mig många nya bilder. Och att det uppskattades märktes när jag lade ut nya bilder. Antalet följare ökade hela tiden. Nu hade jag tagit mig in på en lista över hästfolk med intressanta konton på Instagram.

 

Det sporrade mig att söka nya vinklar och en ny typ av bilder. Redan i kameran såg jag ganska exakt vilken bild jag ville ha. Och jag fick det också! Det här med filter släppte jag mer och mer. Det kändes som att jag hade börjat utveckla en slags fotografblick. Många kommentarer handlade om just detta. Jag blev så glad. Bland mina egna favoriter på Instagram fanns både hästfolk och många fotografer. Det var ju fotograf jag ville bli. En av mina största favoriter var ingen fotograf, det var en tjej som alltid taggade med #minahästartarmiglängre. Hon hade två egna hästar och uppdaterade sitt konto  era gånger per dag med bilder. Hon lade aldrig ut filmer eller något på Instastory, bara rena stillbilder. Jag älskade hennes bilder. Hon var stor, hade massor av följare som precis som jag var intresserade av hennes härliga liv med träningar, tävlingar och mycket shopping till sina båda hästar. Hon vräkte inte ut en massa bilder hur som helst – vilket hade varit lätt för henne. Alla bilderna verkade vara beskurna, ofta på ett väldigt finurligt sätt. Jag fick många av mina idéer från henne, hennes snygga detaljer och att hon vågade låta dem ensamt tala på något sätt.

Fortsättning följer…