Text: Anna Norlin
Med Svante blev det mycket av det mesta. Han var rolig att både rida och sköta om. Polly hade varit lite knepig i temperamentet, ofta hade jag fått lirka med henne. Svante var mycket lättare, han krånglade aldrig. Så när Alice bröt foten efter att ha ramlat ner från en stege i jobbet och behövde mer hjälp med sin häst, sa jag ja direkt. Alices fraktur i foten var svår och det skulle dröja länge innan hon kunde röra sig som vanligt. Jag fick ta mer ansvar för Svante. Det var egentligen bara roligt, men med tiden insåg jag att det enda jag hann med ordentligt var skolan och stallet. Efter en tid släppte jag även mitt Instagramkonto en del. Eftersom jag hade ambitioner med mina bilder lade jag hellre ut några få som jag själv gillade än en massa som var så där. Vissa dagar lade jag därför inte ut en enda bild. Jag var inte glad åt det här, men det var ju bara tillfälligt. Alice skulle snart vara tillbaka i sadeln på riktigt. En dag när jag kollade ‑flödet på Instagram fick jag se något bekant i en bild. Först kunde jag inte säga vad det var, men det var något som fick mig att titta längre på just den bilden. Bilden verkade föreställa en plats där bett sköljs och träns putsas. I högerkanten syntes en bit av ett bett. I den väldigt oskarpa bakgrunden anades rader av sadlar där några överdrag stack ut med sina röda färger. Jag bläddrade vidare bland bilderna i ‑ flödet, men var snart tillbaka vid bilden med bettet igen. Vad var det med just den bilden?
Nästa dag skulle jag rida ut med Madde, en tjej i stallet som också var medryttare. Jag slutade tidigt i skolan, åkte direkt till stallet och var därför tidig. Dörren till sadelkammaren där Svantes saker förvarades stod på glänt. När jag närmade mig den och tittade in genom öppningen slog det mig att det var som att kliva in i den bild i Instagram‑ flödet som jag tittat så noga på dagen innan. Jag tittade längre in och såg de röda sadelöverdragen som synts i bakgrunden på bilden, men tänkte att ”nää, det är en tillfällighet”. Inne i sadelkammaren höll en av hästägarna på att städa sitt skåp, vi började prata och jag glömde snabbt bilden på Instagram. Tiden gick fort och helt plötsligt var jag inte alls ute i god tid för att hinna passa tiden för dagens uppsittning. Jag gjorde iordning Svante rekordsnabbt och red ut med Madde. På kvällen, när jag var hemma igen, lade jag ut en bild och kollade ‑ ödet. Nu fastnade jag för en ny bild från samma konto som dagen innan och som visade en katt som satt på en sarg i ett ridhus. Allt var inte synligt i bild, men mina ögon som är vana vid hästmiljöer kunde utveckla bilden. Katten syntes bara delvis, halva ryggtavlan och svansen som pekade inåt bilden. Katten satt på en sarg och tittade ner. I den oskarpa bakgrunden syntes ett ekipage i samlad trav.
Jag bläddrade vidare och tittade på andra bilder som lagts ut under dagen. Men jag kunde inte släppa bilden med katten och fick snart upp den på skärmen igen. Jag tittade länge och noga. Till slut hade jag övertygat mig själv. Den katten var mer än bekant. Det var nämligen stallkatten Pelle, döpt efter Pelle Svanslös eftersom han saknade en större bit av sin svans. Någon hade alltså tagit bilder i vårt ridhus, men också i ena sadelkammaren. Någon som hade möjlighet att röra sig ganska fritt i stallet tog bilder och taggade dem på samma sätt: #minahästartarmiglängre. Stod hon i mitt stall? Var det möjligt? Min hjärna gick igång helt och trots att det var dags att släcka lampan var jag klarvaken. I tankarna började jag gå igenom alla i stallet. Vem eller vilka hade två hästar? Ganska snabbt insåg jag att jag faktiskt inte hade koll på precis alla i stallet. Stallet bestod ju egentligen av tre avdelningar och en av dessa hade jag ingen koll på alls. Jag bestämde mig för att luska lite på den avdelningen nästa dag.
Det visade sig att den avdelningen i stallet som jag kände till minst också var den största. Det fanns 28 boxar i den. Jag hade absolut inget att göra inne i den, men min nyfikenhet hade verkligen kopplat sitt grepp kring mig. Jag började gå sakta längs boxraderna, läste noga på alla namnskyltar och tittade på täcken och annat för att se ifall det fanns något som jag kände igen. När jag började närma mig de sista boxarna och nästan gett upp såg jag att någon höll på inne hos en av hästarna längst ner. Den raka stallgången avslutades med fyra boxar i bredd längs kortsidan. I två av dessa var hästarna inne. På varje sida fanns det dörrar ut, så de som hade sina hästar där stod lite mer för sig själva. En tredje dörr visade också att de även hade en liten sadelkammare. Trots att jag aldrig varit där tidigare kände jag igen den emaljerade skylten på dörren. Redan på håll visste jag vad det stod: Hästar ger oss de vingar vi saknar. Jag gick fram till den boxen som jag förstått att någon var inne i. Ett par kryckor stod lutade utanför. Inne i boxen stod en kvinna i 25-årsåldern och borstade sin häst. Hon tittade upp på mig, log och sa hej. Hästen hon borstade hade en väldigt ovanlig bläs som det inte gick att ta miste på. Den hade jag sett många gånger på olika sätt tidigare. Men bara på Instagram.
Jag tittade mig runtomkring, på de båda hästarna och den utrustning som var framme. Jag fick inte ihop det riktigt, det enda som hände var att jag upprepade #minahästartarmiglängre tyst för mig själv. Kvinnan frågade om jag letade efter någon. Jag svarade nej och mumlade något om att jag var medryttare och bara ville se hela stallet. ”Okej”, sa hon bara medan hon tittade mig in i ögonen. Jag öppnade munnen för att fråga henne om kontot på Instagram, om det var hennes, men något hejdade mig. Även om tankarna snurrade i huvudet insåg jag att allt som händer i livet inte behöver avslöjas. ”Jag hoppas att du trivs med hästen och i stallet”, hörde jag henne säga när jag vände ryggen mot henne för att gå tillbaka till Svantes avdelning. ”Ja, mycket” svarade jag och log. Jag förstod att kvinnan hade skapat ett slags hemligt rum på Instagram där bara bilderna talade. Och att hon faktiskt hade rätt att förbli känd bara där, på Instagram. Jag gillade den tanken väldigt mycket. På kvällen, i ‑ ödet, lade någon ut en bild på en lång stallgång, i oskärpan kunde jag ana en ryggtavla som jag kände igen. Bilden vara taggad med #minahästartarmiglängre. Jag hade fått en hemlighet att bevara.
Slut!