En fortsättning på ”En vinterkväll i stallet del 1” skriven av Anna Norlin
”Knäppet?”
”Mm, från din köldknäpp. Vad är det med dig egentligen?”
Frida svarade inte utan tittade mot dörren och sedan snabbt upp mot taket. Hon spände blicken i Clara.
”Hon är här nu. Och hon är arg.”
”Sluta nu.”
Frida reste sig hastigt upp och gick bort och
låste dörren.
”Meh … vad var det där nu då?”, frågade
Clara med munnen full av macka.
”Jag får skynda mig att berätta. Så att du vet. Vill inte bli avbruten.”
Clara visste inte längre om Frida skojade med henne. Kompisen såg för allvarlig ut och Clara började känna sig osäker på vad det här handlade om. Hon hällde upp lite mer choklad, tog en smörgås till medan Frida började berätta:
”Som du vet är stallet jättegammalt. Ja, det har ju renoverats en del genom åren, men delar av själva byggnaden är flera hundra år. Titta bara på stengrunden, gammal som gatan. Om stengrunden kunde tala, ja då skulle vi se stallet på ett annat sätt. Men vi vet ju att en stengrund inte kan tala. Vinterfrun gör det istället.”
Det hördes en smäll ute från stallgången. Clara och Frida stirrade på varandra. Efter en kort tystnad fortsatte Frida:
”Tycker du att Tiger betett sig lite … annorlunda … i kväll …?”
”Nja, lite full av bus kanske och att han inte värmde sig i sin korg när det är så kallt överallt. Konstigt med ljudet från den låsta kattluckan förresten.”
”Precis … hon pratar ofta genom stallets katt.”
”Vem då?”
”Vinterfrun förstås! Lyssnar du?”
”Såklart.”
”Vinterfrun föddes som en fin fröken uppe i huvudbyggnaden här på gården en gång för jättelänge sen. Hon älskade djur mer än allt annat. Hennes pappa som ägde gården gjorde allt för att hans dotter skulle vara glad och lycklig. Han byggde därför ett nytt stall till henne där hennes två ridhästar skulle stå tillsammans med några andra hästar.
”Lååångt före Internet …”, avbröt Clara med ett skratt. Hon visste mycket väl hur intresserad hennes kompis var av flydda tider. Ingen kunde som Frida kasta bollar bakåt i tiden.
”Schhh … hörde du nu då?”
”Nää …”
”Lyssna på mig nu då! Vinterfrun …”
”Du menar vinterfröken?”, frågade Clara med en menande blinkning.
”Hon föddes kanske som det, men sen … jag kommer till sen om du slutar att avbryta mig hela tiden”, sa Frida allvarligt. ”Stallbygget drog ut på tiden av oklara saker, men till slut kom dagen då hästarna fick flytta in. Det här var på våren och det var redan ganska varmt. Vinterfruns pappa var stolt över den nya byggnaden och samlade gårdens personal till en invigning. Han höll tal och som en överraskning fick hans dotter även en liten kattunge. Precis där sattes fröet till hennes livslånga kärlek till katter. Och den består. Fråga bara Tiger.”
”Va?”
”Vinterfrun har alltid en speciell kontakt med katterna i stallet och det är via dem som hon vissa iskalla vintrar tar kontakt med människor. Så har det varit i flera hundra år nu.” ”Okej … hur fick hon kontakt med Tiger då?”
”På det vanliga viset …”
Fridas röst bröts av en hög duns uppe från loftet. Flickorna stirrade på varandra och sa i kör:
”Vad var det?!”.
Clara kunde se att Frida inte alls var så säker längre, tvärtom, hon såg riktigt rädd ut. De tittade mot dörren, men utifrån stallgången hördes ingenting. Frida fäste blicken i henne och fortsatte sin berättelse:
”… genom att förse honom med sorkar och möss i en sådan mängd att han aldrig behöver jaga själv. Då accepterar han hennes närvaro. Och blir hennes tjänare. De som har sett henne säger att hon ser ut som en luffare med trasiga och smutsiga kläder. Hon har en långklänning och fotsid kappa. Ena foten som hon haltar kraftigt på, är i ett smutsigt bandage.”
”Jaha. Hur blev hon halt då? Trampade fel i hagen eller ramlade hon av efter ett hinder kanske?”, frågade Clara med ett fniss.
”Det hände när hon var liten. En barnflicka tappade henne i en trappa och hon landade på foten. Foten bröts och läkte inte bra. Detta var en av anledningarna till att hennes pappa alltid gjorde allt för henne. Han trodde att ingen skulle vilja gifta sig med hans halta dotter. På den tiden var sånt viktigt, att bli gift.”
”Före Internet!”, skrattade Clara.
”Schh …”
Ett hasande ljud hördes långt borta ute i stallgången. Frida satte upp fingret framför munnen och tittade storögt på Clara. Ljudet upphörde. Men så började det igen, ett släpande ljud som hördes högre … och högre.
”Det kommer närmare, mot vårt håll”, viskade Frida och såg rädd ut.
Clara kände hur pulsen gick upp. Hon svalde hårt. Så blev det tyst. Men bara för några sekunder innan hasandet hördes igen och nu precis utanför dörren.
”Men guuud, hon är precis utanför dörren nu! Vad ska vi göra?! Gör något då, Frida!”, väste Clara.
Handtaget till dörren trycktes ner en gång. Och sedan flera gånger ryckvis. Flickorna tittade på varandra. Clara plockade snabbt upp mobilen. Fortfarande ingen täckning.
”Hjälp, vad ska vi göra? Och min mobil funkar inte!”.
Då hördes en röst från andra sidan dörren: ”Clara? Frida? Varför har ni låst dörren?” Det var Lollo. De låste upp dörren, öppnade och mötte hennes förvånade blick.
”Jag måste få hjälp att lasta ur Zanzibar. Jag ramlade av efter ett hinder och landade så illa att jag vrickade foten. Kan inte stödja alls på den, bara släpa den.”
Spänningarna släppte samtidigt inom Clara och Frida. Först började de fnittra okontrollerat innan de började gapskratta. Lollo som inte förstod någonting alls blev arg:
”Hur kan ni skratta åt att jag knappt kan gå? Är ni inte riktigt kloka?”
”Vinterfrun!”, sa tjejerna samtidigt.
”Vadå vinterfrun?”
”Visst hjälper vi dig att lasta ur Zanzibar!”, sa Clara, tog i Frida i armen och rusade mot stalldörren.
Lollo stod kvar och följde dem med blicken. Tiger dök upp. Han gick fram och tillbaka med- an han strök sin kropp mot hennes ben, tittade upp på henne och jamade.
”Du är den ju den enda normala här tror jag, Tiger”.
Han tittade henne djupt i ögonen innan han satte iväg i full fart med svansen högt och försvann runt ett hörn.
Slut!
