En novell av Anna Carlsson-Käck • Foto: Getty Images

Det har kommit en ny inackordering i det lilla privatstallet på ridklubben men Agnes, som redan står där med sin ponny, är inte imponerad alls. Den nya tjejen är både mallig och tråkig.

 

– Glöm inte mackorna!

– Nej då. Agnes suckade högljutt och böjde sig in i baksätet igen, tog påsen med mackor och dricka och slog igen bildörren efter sig. Pappa trodde visst att hennes hjärna hade slutat fungera bara för att det snart var sportlov. Hon samlade ihop fikapåsen och väskan med ridkläder, vinkade hej då till pappa samtidigt som hon öppnade stalldörren.

Hon hoppades att Filippa inte hade hunnit till stallet ännu. Med lite tur kanske hon inte skulle komma alls. Det var sent på dagen och alla hästar stod inne med sitt eftermiddagshö. Det mumsades och frustades och Agnes log. Hon älskade verkligen ljudet av hästar som åt hö! Hon såg sig omkring och konstaterade att hon, förutom hästarna, faktisk var ensam i stallet. Skönt.

Hennes egen ponny Valle stod i boxen längst in till höger. Valle var en brun korsningsponny av obestämd sort. Vansinnigt snäll och världens sötaste. Agnes skyndade sig att byta om. Hon lät Valle äta klart sitt hö under tiden som hon klättrade upp till loftet och började packa höpåsar. Stallet var ganska litet men mysigt. Både Agnes och Valle trivdes i ridskolans lilla privatstall. Det fanns plats för åtta hästar och fram till förra veckan var det bara boxen mitt emot Valle som var ledig. Nu stod det en silvervit ponny där och Agnes hoppades av hela sitt hjärta att ponnyns malliga ägare, alltså Filippa, inte skulle komma till stallet förrän hon själv hade hunnit både rida och bli hämtad. Det var så tråkigt att det blivit så här. De andra hästägarna i privatstallet var lika gamla som hennes föräldrar och tanterna – för det var bara tanter – red bara i solsken och om det var vindstilla och då helst på utebanan. Allra helst red de förstås i ridhuset. Agnes ville ha en kompis att fnissa tillsammans med, rida ut och ta långa galopper på fälten och ha skoj med i snön nu på vintern. Men eftersom hon inte fick rida ut själv fick hon oftast hålla sig i ridhuset eller i paddocken

Ibland följde mamma eller pappa med till fots på en promenad i skogen, men det var ju inte riktigt samma sak.
Så när Agnes hörde att det skulle komma en ny ponny till stallet och att det dessutom var en tjej i hennes egen ålder som ägde den, hade hon blivit jätteglad.

– Äntligen en kompis!

När Filippa anlände med sin vita ponny såg Agnes till att vara på plats. Ridskolechefen Stina var också där och när en stor svart och högblank hästbuss med texten ”Filippa & Silvers Starlight” tryckt på hela långsidan – i silver naturligtvis – parkerade framför stalldörren drog de båda efter andan. Ur förarhytten klev en välklädd kvinna som noggrant såg till att hon satte sina välputsade skor precis mellan lerpölarna och snöslaskhögarna.

– Filippa älskling, ta det nu försiktigt. Här är väldigt smutsigt.

Kvinnan, som visade sig vara Filippas mamma, hade trippat fram till Sara, hälsat lite snorkigt och fortsatt att beklaga sig över både det ena och det andra och tittat kritiskt på boxen som deras ponny skulle stå i.

– Är det inte lite mörkt här?

”Hennes egna få saker till Valle såg med ens både slitna och gamla ut.”

Den fantastiska ponnyn Silver leddes nådigt in i sin nya box och därefter bars det in kasse efter kasse med utrustning. Filippa bar in inte bara en sadel, utan två, och av sadelskydden att döma var det inte billigaste budgetmärkena, snarare tvärtom. Hon hade knappt hälsat på vare sig Sara eller Agnes men hade med en bekymrad min undrat var hon skulle få plats med allt. Och det undrade faktiskt Agnes också. Sadelkammaren hade plötsligt förvandlats till något som mest liknade lagret i en ridsportaffär och hennes egna få saker till Valle såg med ens både slitna och gamla ut.

Och så där hade det fortsatt hela veckan. Filippa kom till stallet i skinande rena märkeskläder och skickade ut sin mamma, eller någon annan som råkade komma förbi, fö att hämta Silver i hagen.

– Så hon slipper smutsa ner sig antar jag, tänkte Agnes lite elakt.

När Filippa red var alltid mamma eller pappa med och satt försiktigt på läktaren med alla dyra täcken i knäet. Mockningen sköttes av stallpersonalen från ridskolestallet. Agnes var lite avundsjuk på att Filippa slapp packa höpåsar, för det var det tråkigaste Agnes visste, men i övrigt var hon inte så imponerad. Visst var Silver en jättefin och välutbildad ponny och visst skulle det vara roligt att ha tjusiga ridkläder och en fin sadel men om det samtidigt betydde att
man var otrevlig och hade en snorkig mamma så var hennes svar ”nej tack”.

– Jaha, det här är din ponny alltså? Filippas mamma hade tittat in i Valles box och förskräckt ryggat bakåt när Valle, som precis kommit in från den leriga hagen där han levt loppan med sina kamrater, stoppat ut sitt allt annat än rena huvud för att hälsa.

– Filippa älskling! Akta så inte Silver går emot här när ni går förbi.

I lördags hade Agnes tagit mod till sig och frågat om Filippa och Silver ville följa med på en kort tur på skogsslingan bakom ridhuset. Det ville inte Filippa. Inte heller hennes mamma. Filippa hade fel kläder och det var för lerigt och hon hade inga skydd till Silver:

– Och förresten ska mamma titta när jag hoppar. Vi måste träna för jag ska tävla snart.

Först var Agnes lite avundsjuk på att få så mycket hjälp men efter ett par dagar var hon glad att hennes föräldrar oftast höll sig därifrån. Visst fick hon göra mycket själv och ta mycket eget ansvar för Valle men att ha sin mamma omkring sig varenda minut skulle ha gjort henne galen.

– Den enda stund som Filippa får vara i fred är förmodligen när hon sitter på toa, muttrade Agnes.

Hon tog ut Valle på gången, satte fast honom utanför boxen och hämtade en spångrep. När hon passerade Silvers box stannade hon upp. Vad var det där ljud? En mus? Eller en fågel som förvirrat sig in i stallet? Det hade hänt förut men det där lät annorlunda. Hon kikade försiktigt in i Silvers box. Först såg hon ingenting förutom ljust spån och silvers bländvita, nyspolade ben.

Fast vänta lite nu; nyspolade? Vem hade spolat av dem? Hon lutade sig in över boxkanten och fick syn på ett par rutiga ridbyxeben och en vit jacka. Agnes insåg direkt vem det var som satt ihopkrupen under Silvers krubba. Det fanns ingen annan än Filippa som tyckte att en kritvit jacka var en bra grej i stallet.

– Filippa? sa hon lågt och tog ett steg in i boxen. Det var en stor box och Silver stod snällt
längst in och åt av sitt hö. Han tittade nyfiket på Agnes som sköt igen boxdörren efter sig och gled ner i spånet intill Filippa. Filippa snörvlade och drog med den vita jackärmen under den snoriga näsan

Hon tittade lite skyggt på Agnes.

– Förlåt, viskade hon.

– Förlåt för vadå? Agnes fattade ingenting.

– Förlåt för att jag är så dum och aldrig hänger med dig och Valle. Jag fattar om du tycker
att jag är en mallig och bortskämd skitunge.

Och även om Agnes faktiskt tyckte det så bedyrade hon att det tyckte hon inte alls.

– Vi har bara häst på lite olika sätt, sa hon försiktigt. Filippa snörvlade och suckade.

– Mamma vill att allt ska vara så perfekt och så är hon så himla rädd att något ska hända.

Jag vill också vara i stallet själv, ha med mig mackor, pyssla och prata och rida bara för att det är roligt. Inte alltid träna och vara så allvarlig. Jag vill vara som du, sa hon så lågt så det knappast hördes.

”Har du rymt?”

Flickorna satt tysta en stund och tittade på Silver som såg ut att ha somnat i sitt hörn.

– Var är din mamma nu då? Agnes tittade sig omkring som om Filippas mamma låg gömd under Silvers hö.

– På ett jobbmöte. Hon tror att jag är på pianolektion.

– Har du rymt? Filippa konstaterade att hon nog hade gjort det och avslutade med:

– Jag vill bli lerig, galoppera i snön och skrika

Filippa slog handen i boxväggen när hon sa det sista och Agnes skrattade. Filippa var ju faktiskt riktigt rolig.

– Om du ringer din mamma och berättar var du är så ringer jag min mamma och ber henne komma hit. Om hon är här så får jag lov att rida på fältet och där är det både lerigt och snöigt. Fast det kanske är synd på din vita jacka?

Agnes sneglade på Filippas jacka.

– Äsch. Jag tror den blir ännu  nare av lite skit faktiskt, sa Filippa och tog fram sin mobiltelefon.

Agnes log för sig själv. Det skulle nog bli ett riktigt fint sportlov trots allt!

 

SLUT!