Frida Andersén är Sveriges yngsta stjärnskott i fälttävlan. I somras red hon sitt första europeiska mästerskap för seniorer. Resultatet var imponerande. Laget vann silver och själv kom hon på en nionde plats.

Till vardags arbetar Frida hos Sara Algotsson i Tyskland. Hon arbetar hårt med sin egen och hästen Hertas träning för kommande tävlingar. Det är ett spännande liv. En dröm som många av oss fantiserar om. Men hur är det att leva drömmen? Hur känns det att vara en av Europas mest lovande unga ryttare? För att få svar på mina frågor bestämde jag tid för intervju med Frida.


Hej Frida! Du är i Sverige på kort besök. Hur känns det att vara hemma?
Väldigt skönt, att få göra något annat i några dagar och ladda batterierna.


Vad gör du under ditt besök?
Jag hälsar på släkt och vänner. Och så är det två ryttargalor inplanerade.


I somras red du ditt första EM för seniorer. Det hölls här hemma i Sverige, i Malmö. Hur var det?
Det var stort. Jättehäftigt att det var på hemmaplan också. Det var ett enormt publikstöd.


Fälttävlans terrängbana är en tuff utmaning både för häst och ryttare. Hur laddade du inför det?
Jag är noga med förberedelserna. Först går jag banan  era gånger till fots. Efter det går jag genom den i mina tankar. Det gäller att tänka igenom varje sväng och varje hinder.


Jag förstår. Men hur är det sen, när man väntar vid starten? Vad tänker man minuterna innan man ska rida iväg?
Då tänker jag igenom vad jag har framför mig. Känner efter att både jag och hästen är redo. Jag släpper allt annat och fokuserar. Det är bara ritten vi har framför oss som  finns då.


Det är inte första mästerskapet du ridit. Redan med din ponny Lillefot vann du lagguld i de nordiska mästerskapen och  fick en individuell silvermedalj. Men Frida, hur känns det egentligen att rida in på prisutdelning och ta emot medalj på ett mästerskap? Vad tänker man?
Man känner sig oerhört stolt. För Sverige framförallt. Lagmedaljer är roligast eftersom man rider in med sina lagkompisar och man kan dela glädjen.


Hur är de andra landslagsryttarna?
Vi kommer bra överens och jag trivs bra med dem. Vi förenas i vårt gemensamma intresse och har alltid något att prata om, även om vi är i väldigt olika åldrar och stadier i våra liv. Att vi är i olika åldrar är en styrka. Vi har olika erfarenhet och det känns tryggt att ta del av andras erfarenhet, kanske särskilt för mig som är så ung. När jag tävlade ponny var vi alla så nya och oerfarna.


Umgås ni något utöver träningar och tävlingar?
Vi äter ofta middag tillsammans när vi är på tävlingar. Ibland går vi ut och äter, ibland stannar vi på tävlingsplatsen och grillar vid lastbilarna. Det händer också att vi åker iväg och gör något helt annat som inte har med hästar och fälttävlan att göra. Vi har exempelvis varit iväg på femkamp och lazerdome. Det är viktigt för ”teambuilding -känslan”.


Du arbetar också hos Sara Algotsson som tog silver i OS. Trivs du?
Väldigt bra. Det är klart att det är långa dagar och fullt upp. Men Sara är en bra person att arbeta hos. Hon är så glad och ödmjuk och samtidigt en perfektionist. Jag lär mig jättemycket.


Beskriv en vanlig arbetsdag?
Väckarklockan ringer vid 6.00. Halv sju är jag i stallet. Då fodrar vi, mockar och rastar hästar i skrittmaskinen. Halv nio äter vi frukost. Sen kommer Sara. Då börjar vi med ridningen. Jag rider 4-6 hästar per dag och när jag inte rider hjälper jag till med annat pyssel och att göra ordning de andras hästar. På kvällen städar vi stallet och smörjer utrustningen. Vid halv sju är vi klara.


Varför valde du fälttävlan?
Det beror nog på att jag kommer från Hofors. Det är en stark tradition i klubben. Vi har en  fin träningsbana och det är faktiskt inte så många härifrån som inte rider fälttävlan.


Det är en tuff sport. Är du aldrig rädd?
Nej. Klart man har respekt för hindren, men känner man att man är rädd så ska man nog tänka till. Är man rädd rider man inte lika bra.


Har du aldrig varit rädd?
Jo, min första ponny var elak – och då blev jag rädd. Men sen sålde vi den och jag  fick rida snälla ponnyer. Tävlingarna har också hjälpt mig. Jag är så mycket tävlingsmänniska. I början kunde jag vara rädd på framridningen, men när jag kom in på banan och kände tävlingskänslan så släppte det.


Berätta om din häst Herta. Hon är din första stora häst som du tävlat sedan du lämnade ponny.
Herta är elva år. Hon uppvuxen på vår gård, mamma har fött upp henne. Så vi känner varandra väl, ända från början. Det är lite speciellt. Hon är en bestämd dam. Hon kan vara långsam i starten, det är känslan av att hon suckar ”måste jag verkligen”, när man leder ut henne från stallet. Men så fort hon kommit igång är hon helt annorlunda. Hon är lika mycket tävlingsindivid som jag.


Frida, du är känd som en cool ryttare. Men hur blir man det? Vad har gjort att du blivit så trygg och modig?
Vet inte. Kanske för att jag är säker på mig själv och min ridning. Men jag kan inte riktigt förklara, för det är aldrig något jag tänker på. Jag är lugn som person också.


Så Frida, du är redan en av ryttarna i landslaget. Du har tagit medalj på EM. Har du några drömmar kvar?
Absolut. Jag drömmer om OS i Rio. Det jobbar vi mot varje dag nu. EM:et var bara ett delmål.


Min Häst önskar Frida all lycka till!


Vi tror på henne!