En novell av Anna Norlin

När nerverna spökar är det ofta skönt att ha något att göra. Så var det inte för Isabelle. Hon satt på läktaren med hjälmen i sitt knä och tittade på lektionen som var innan hoppträningen. Eller rättare sagt, hon satt och stirrade på Benny och försökte klura ut vilket humör han var på. Han var som vanligt lugn som en filbunke när ingen krävde något. Hans ryttare satt mest och åkte i en nybörjargrupp. Men Isabelle visste att Benny kunde tända till ibland. Och han gillade att hoppa. Isabelle svalde hårt.

Så var det dags att börja bygga hinder. Isabelle var snabbt nere i manegen och bar in hindermaterial. För en kort stund fick hon lite ro i magen när hon tänkte på annat. Stunden var kort och snart var det dags att sitta upp på Benny. Tjejen som ridit honom lektionen innan stod kvar medan Isabelle satt upp, men Isabelle märkte henne knappt. Hoppgruppen bestod av åtta ekipage. Alla började värma upp självständigt. Eftersom Benny redan var uppvärmd kunde Isabelle börja trava och galoppera nästan på en gång. Det var ett tag sedan hon red honom sist, så hon tänkte att hon behövde tid för att få känna på honom ordentligt.

Tiden rusade som den alltid gör när man är nervös och vill skjuta på något och plötsligt sa tränaren Per att alla skulle samlas kring honom. Sedan gick han igenom den första övningen. De skulle träna på att vinna tid, rida snabbare vägar som i en omhoppning. Han pekade på de fyra hinder som ingick i övningen. På banan fanns det totalt åtta hinder. Isabelle klappade Benny på halsen i ett försök att lugna ner sig själv. Hon försökte lyssna koncentrerat för att inte missa tränarens instruktioner. Hon följde tränaren när han gick den väg de skulle rida. Övningen bestod av fyra språng och Isabelle tänkte att det var tur att hon bara behövde tänka på dessa fyra nu när hon var så nervös. Första hindret var en sax på långsidan, sedan skulle man styra vänster och hoppa ett upprättstående hinder diagonalt över medellinjen innan man fortsatte ner mot vänstra hörnet där nästa hinder stod. Direkt efter det skulle man svänga höger och sedan hålla den linjen för att hoppa det sista hindret som stod med riktning in mot medellinjen. Sista hindret krävde att ryttaren verkligen hade hästen ordentligt inramad och på yttertygeln.

Isabelle tänkte att hon skulle vara nöjd ifall de klarade de tre första utan för mycket krångel och hon hade gärna ridit först för att få det hela avklarat. Istället fick hon titta på de tre ekipagen som red före henne. Det var två från privatstallet och en från ridskolan. Alla red bra, men det var tydligt att vägen till sista hindret var knepig. En häst slängde sig åt sidan och en annan rev då den hoppade av för sent. Inget av detta gjorde Isabelle lugnare. Isabelle kände lite panik när de började närma sig. Och så var det hennes tur. Hon påminde sig om glädjen och på att hon red en häst som verkligen gillade att hoppa. När hon kortade tyglarna och började trava tänkte hon att nu kunde det bara bära eller brista. Benny fattade en fin galopp på volten. Isabelle lät honom ta ett varv till för att hinna andas mer innan hon styrde mot första hindret.

Benny hoppade fint och i landningen kände Isabelle hur han tände. Hon visade med mjuka hjälper vilken väg de skulle ta. Han var med. De hoppade över hindret på diagonalen. Då tände Benny till ännu mer. Isabelle kände lite panik när de började närma sig nästa hinder där det var viktigt att hon hade kontroll så att han inte rusade iväg efter landningen. Hon tog lite mer i honom. Han tog hjälperna innan hon släppte fram honom igen lite grann för att inte störa honom när han tog språnget över det tredje. I landningen fick hon snabbt kontroll med yttertygeln och styrde upp honom mot sista hindret genom att ta ännu mer i ytter. Han var helt med på noterna och lät sig styras mitt på hindret som han gled över. Isabelle kände en lättnad, en pust inom sig. Men Benny var inte klar. Han slog bakut, sprang av och Isabelle behövde en halv långsida för att få stopp på honom. Någonstans var det ändå bara en härlig känsla och när hon hörde tränaren ropa ”Bra Isabelle! I synnerhet när du slappnade av och började rida! Sista hindret var riktigt, riktigt bra!”, sa han och klappade händerna. Isabelle klappade Benny på halsen, log och ställde sig nere i ena hörnet för att titta på de fyra ekipage som var kvar. Alla var jätteduktiga, det visste Isabelle väl efter att ha tittat på så många träningar. För henne var den stora skillnaden nu att hon var med och att hon såg fram emot att få hoppa hela banan. Hon kände glädjen växa över detta.

SLUT