Text: Johanna Svenningsson

Det var den 31 oktober. Klockan var runt halv sex på kvällen och det var beckmörkt ute. När jag till fots vek in på den slingriga skogsstigen som leder till stallet från busshållplatsen, hade jag bara mobilficklampans ljus att förlita mig på. Plötsligt låg jag raklång på marken, med min vänstra arm i en vattenpöl. Min högerhand höll fortfarande ett stadigt tag om mobilen. Förvånad, och en smula chockad, tänkte jag att jag måste ha snavat över en rot. När jag konstaterat att alla ben i kroppen verkade hela, reste jag mig och kramade vattnet ur jackärmen. Det var då en pust av varm luft  fick det att kittla till i nacken. Det kändes som om någon blåste mig i håret. Det kunde väl aldrig vara …? Jodå.

 

När jag vände mig om stirrade jag rakt in i ett hästansikte. Ansiktet var stort och långsmalt, och trots mörkret kunde jag urskilja en vit bläs. Ur näsborrarna trängde rök fram som spred sig i luften. Hästen bara stod där och såg på mig. Det var som om den tyckte att det var alldeles självklart att vandra omkring ensam i skogen en mörk höstkväll. Jag insåg snabbt att hästen måste ha rymt någonstans ifrån och förstod att jag måste försöka hitta ägaren. Men jag hade ingen lust att vara kvar i skogen. Det var mörkt och kallt och jag hade börjat frysa, så jag bestämde mig helt enkelt för att försöka få med mig den främmande hästen hem till stallet. Då kunde den få låna en box under tiden jag letade efter ägaren.

 

Jag hade ingenting att leda hästen i, så jag tog ett stadigt tag i manen och smackade lite. Hästen rörde sig inte ur fläcken. Då bestämde jag mig för att ringa efter hjälp. Kanske hade Sanna och Wilma redan hunnit fram till stallet. I så fall skulle jag be dem att skynda sig hit med grimma och grimskaft. Jag tog några steg framåt, i hopp om att få bättre täckning för mobilen och märkte till min förvåning att hästen följde efter. Jag tog ytterligare några steg, och sedan ytterligare några. Hästen visade inga tecken på att vilja stanna. I mobil cklampans ljus traskade jag därför skogsstigen fram med den främmande hästen tätt bakom mig, ända tills vi kom fram till stallet.

Stallplanen var väl upplyst och jag såg Wilmas cykel stå lutad mot väggen vid  karummet. Jag ringde och bad henne komma ut med en grimma och ett grimskaft.

– Jag har en häst med mig, sa jag.

– Du har en vaddå? nästan skrek Wilma upprymt.

– Vi måste försöka hitta ägaren, sa jag. Kan du komma ut? Grimman som Wilma kom ut med passade inte. I vårt stall finns bara islandshästar och den främmande hästens huvud var enormt i jämförelse med deras. Wilma knäppte loss grimskaftet från grimman och lade det försiktigt runt hästens hals. Återigen vägrade hästen att röra sig ur  fläcken. När jag berättat för Wilma att hästen vägrat gå när jag försökt leda den, men att den följt mig hela vägen till stallet av fri vilja, beslöt vi oss för att ta av grimskaftet. Sedan började vi gå. Bakom oss hörde vi ljudet av hovar som klapprade mot gruset. När hästen följt efter Wilma och mig in i en tom box och fått en tuss hö och en hink vatten, började vi ringa runt till de närliggande stallen. Vi beskrev vår okände gäst som en högrest fux med bläs och tre vita strumpor, men ingen sa sig sakna en sådan häst. Ingen sa sig sakna någon häst över huvud taget.

 

När Sanna kom ringde vi till hennes pappa, som är polis i vår lilla stad. Han lovade att ordna så att polisen tog över mysteriet med den försvunna hästen. Vi skulle hinna rida ”bus eller godis” som planerat. Vi gjorde i ordning våra islandshästar och bytte om till häxdräkterna, men allt vi kunde tänka på var den stora fuxen. Vems var han? Och var kom han egentligen ifrån? Utrustade med pannlampor, och bärande på varsin kittel, red vi från hus till hus. Vi turades om att sitta av och ringa på dörrarna.

Nästan överallt var det någon som öppnade, och de flesta blev glatt överraskade när de fick syn på hästarna. Våra kittlar fylldes snabbt med ätbart innehåll åt både oss och våra fyrbenta vänner. Varje gång en dörr öppnades, passade vi även på att fråga de boende i huset om de visste vem som ägde hästen som jag hade hittat i skogen. Även om polisen nu skulle ta över ärendet, skadade det ju inte att höra sig för. Kanske tillhörde hästen någon som var nyin yttad och som hade eget stall på gården. Det skulle kunna förklara varför inget av stallen vi ringt saknade en fux med bläs. Av de människor vi frågade var det ingen som visste vem som ägde hästen. Vad som var riktigt underligt var att ingen varken sett eller hört talas om den heller. Det verkade faktiskt som om hästen dykt upp ur tomma intet. Ett av de sista husen vi besökte på vår runda, tillhörde en gammal dam som hette Ingegärd. När jag berättade för henne om fuxen blev hon först alldeles tyst. Sedan vände hon sig om och började, med en hand mot väggen som stöd, röra sig inåt huset. Sanna och Wilma, som satt på sina hästar någon meter bakom mig, såg förvånat på varandra. Själv kom jag mig inte för att göra något annat än att stå kvar på trappan och hoppas på att Ingegärd skulle komma tillbaka. Antagligen hade hon gått för att hämta godis åt oss. Men varför hade hon låtit bli att svara på min fråga? Efter vad som kändes som en evighet syntes Ingegärds gestalt åter i hallen. Nu hade hon hämtat sin rullator. I den lilla korgen låg en genomskinlig påse med inslagna karameller, och under den skymtade ett fotografi. När Ingegärd kom fram till dörren räckte hon mig karamellpåsen och höll fram fotografiet.

 

– Säg mig, är det den här hästen? frågade hon. Fotografiet var svartvitt och lite gulnat, och föreställde en reslig häst med bläs och tre vita strumpor. Den var på pricken lik den häst som just nu stod i en box i vårt stall, men fotogra et såg ut att vara minst femtio år gammalt. Det var förstås omöjligt att det skulle kunna vara samma häst.

– Den är väldigt lik, men… började jag.

– Han hette Majestät, avbröt Ingegärd. Han tillhörde en flicka som bodde här i trakten. Hon älskade honom högt, men han hade en mycket stark egen vilja. Han vägrade låta sig ledas och rymde jämt. Han var egentligen inte alls besvärlig, nej, han ville nog bara ha sin frihet. När han blev gammal och dog öppnade flickan, som då hunnit bli en ung kvinna, boxdörren för att släppa hans själ fri. Det är över 60 år sedan nu, men han finns visst ännu kvar därute. Ingegärd tittade menande på mig och nickade ut mot skymningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var en fascinerande berättelse, men den var ju helt osannolik.

– Tack så jättemycket, sa jag till slut och höll upp godispåsen. Ingegärd svarade inte. Hon bara log och stängde dörren.

– Det där var en riktigt weird berättelse, sa Sanna när jag kommit upp i sadeln igen och vi lämnade Ingegärds gårdsplan.

– Jätte, instämde jag. Men nu måste det väl snart dyka upp en ägare till hästen! När vi kom tillbaka till stallet den kvällen, var fuxens box tom. Den såg alldeles orörd ut och hästen fanns det inte ett spår av. Polisen fortsatte att leta efter både hästen och ägaren, och tidningarna skrev om fallet, men det förblev olöst. Trots att det snart är två år sedan den kvällen, händer det fortfarande att folk frågar oss i stallet vad vi tror hände med den förrymda hästen. Jag svarar alltid att jag inte vet. Men då och då, när jag vandrar den slingriga skogsstigen upp mot stallet, ser jag Ingegärd sitta på sin rullator i skogsbrynet. Och vänta.