Text: Eden lev
”Du ser mig inte. Jag är så liten, så obetydelsefull. Men jag ser allt.
Jag ser när du kommer till stallet cyklande på din rosa cykel, hur din blick lyser upp när du får syn på din häst. Hur du sedan går och mockar. Noggrant går du igenom hela boxen innan du fyller på fullt med rent spån och sprider ut det så att bädden blir alldeles jämn. Byter vatten. Lägger in hö och havre. Jag ser hur du ryktar länge, pysslar, borstar och myser. Innan du sadlar och rider iväg på de mjuka skogsstigarna med ett leende på läpparna. Innan du åker hem kollar du så att katterna har mat. Jag gillar det. Jag gillar att du bryr så mycket om alla. Ser alla. Alla utom mig. Men vem är väl jag, så liten som jag är.
Din häst gillar dig. Jag ser det. När han hör din cykel svänga in på grusvägen spetsar han öronen och gnäggar svagt. Långt innan han ser dig. Han står sedan vid grinden och väntar tills du kommer. Han är så stolt över att få bära dig på hans rygg. Trots att du är så liten och han så stor skulle han aldrig göra dig illa med mening, han som annars är ganska oförsiktig blir genast försiktig med dig. Han vill ta hand om dig, precis som du tar hand om honom. Ge tillbaka all den kärlek som du ger honom. Dagarna går och rutinen är densamma. Varje dag samma sak. Tills en dag, när något förändras.
Det hade varit kvalmigt och hett under de sista dagarna i juli och hästarna hade varit otroligt störda av flugorna. Men plötsligt bröts den varma sommardagens tystnad av en hög knall och strax därefter följde en blixt. Det var början på det värsta åskovädret som jag någonsin sett.
Åskan dånade precis över gården och hela himlen lystes upp av de kraftiga blixtarna. Hästarna hade panik, de skenade omkring i hagen och jag vågade knappt titta. Jag var helt säker på att de skulle springa igenom staketet. Men då såg jag dig. Du var dyngsur och håret hängde i stripor, men ändå trampade du på som en galning. När du såg de tre skenande hästarna flög du av cykeln och sprang in i hagen ropandes. Men idag, olikt alla andra dagar, fungerade inte dina rop. Dina rop dränktes bara i ljudet av åskan. Du sprang desperat mot hästarna och viftade med grimmorna för att försöka få deras uppmärksamhet. Plötsligt fick det resultat, din häst hörde din röst och tvärstannade, innan han for iväg i full galopp med de andra hästarna efter sig rakt mot dig. En meter framför dig tvärstannar hästarna och du trär snabbt på grimmorna innan du med snabba steg går du sedan mot stallet och efter dig dansar hästarna. Du tar alla tre hästarna samtidigt, det brukar du aldrig göra. Plötsligt smäller åskan till och ett träd i hagen blir träffat, detta gör att hästarna blir galna igen. Allt blir ett enda kaos och innan helt plötsligt drar hästarna iväg i full fart mot stallet och kvar på marken ligger du. Helt stilla.
Tårarna rinner från mina små ögon. Du är så modig, jag ser det, att du är modig. Jag önskar jag kunde hjälpa dig, jag undrar vad som hänt med dig. Jag känner hur paniken stiger inom mig när hästarna rusar runt i stallet. Jag är så liten, så obetydelsefull. Inte ens när någon verkligen behöver kan jag hjälpa. Jag gråter. Gråter för att något som är så rätt kan bli så fel. Att det kunde bli så dåligt av något när du menade så bra. Du ville ju bara ta in hästarna för att det åskade.
Din häst saknar dig. Jag ser det. När han står i hagen och det börjar bli eftermiddag tittar han efter dig. Hans päls är smutsig och ögonen ledsna, han står och hänger med huvudet. Snälla kom tillbaka. Han behöver dig. Jag behöver dig.
Det var inte ditt fel. För du ville bara väl, precis som alltid.
Med vänliga hälsningar, mig.”
Flickans händer darrade när hon höll i brevet och från hennes ögon rann tårar. Vem var det som skrivit det här brevet? Vem kan det vara som betraktat henne? Egentligen så skulle hon kanske ha blivit rädd. Det var ju någon som betraktat henne. Som hade följt henne, varje dag. Men flickan blev inte rädd, istället fylldes hon av en känsla av dåligt samvete. Hennes häst behövde henne, fast gjorde han verkligen det? Vem behövde henne? Så dum som hon var som tog in tre hästar samtidigt när de är rädda. Hur kunde hon göra så? Det är klart det skulle hända något dumt. Men tanken på hennes hästs ledsna ögon och smutsiga päls var hemsk. Hon var tvungen att göra något åt saken. Hon var tvungen att återvända till stallet, trots att det gjorde ont. Trots att hon lovat sig själv att hon aldrig skulle gå in i ett stallet.
