Kort fakta:

Namn: Stephanie Holmén

Ålder: 27 år

Jobbar: Hos Peder och Lisen på Grevlundagården

Text: Eden Lev

Hoppryttaren Stephanie Holmén som jobbar som beridare på Grevlundagården hos Peder Fredricsson och Lisen Bratt Fredricsson. Hon har mängder av meriter som inte minst ökat på senaste tiden då hon vunnit bland annat en världscuphoppning med Sparven. Fortsätt läsa för att få veta om hur hennes resa sett ut, hennes största mortgång, hennes drömhäst, framtidsplaner och mycket mer! Detta vill du inte missa!

Kan du berätta lite om hur och när du började rida?

Jag var nog inte mer än typ två och ett halvt så var det att folkets park inne i Malmö hade shetlandsridning varje lördag. Då red jag där varje lördag på Shetlandsponnyer i 20 min. Sedan började jag rida på ridskola när jag var typ 4 år, sen fick jag min första ponny när jag fyllde 7 och sen har det bara fortsatt efter det.

Hur var din första tävling?

Jo men jag kommer ihåg i alla fall en av de första tävlingarna. Det var när jag red på ridskola i Trelleborg så tävlade jag 20 cm med en fjording som hette Emil. Bara man kom ihåg banan och alla hinder, sen när man kom till sista hindret så skenade han till utgången för att han visste att han var klar och att han skulle få godis där. Det var det läskigaste på hela tävlingen, man visste att när man gick i mål så skulle han skena till utgången!

Hur gick det att kombinera skolan och hästarna tycker du?

Det gick bra. Jag har alltid haft väldigt förstående lärare i högstadiet och sedan på gymnasiet så gick jag ett hästsportsgymnasium så då hade vi mycket avsatt tid för hästarna just. Så det var aldrig ett problem för mig.

Vad tyckte du om skolan när du var liten?

Jag har alltid tyckt om skolan!

Vad skulle du säga har varit din största motgång i din satsning?

Jag hade det lite motigt när jag red D-ponny får jag väl säga. Mina ponnier gick inte speciellt bra, jag red inte bra för jag red mest med handbromsen om man kan säga så. Då började ponnierna stanna mycket och då tvivlade jag på om jag skulle hålla på med det här. Men så fick jag min första storhäst redan när jag fyllde 13 år. Han var bara en fyraåring, som hette Titanic. Han var väldigt bra för mig, han fick mig att vända hela min ridning och släppa handbromsen. Sen dess har det gått bra.

Förutom att du tvivlade under den perioden då du hade det tufft, har du alltid vetat att du vill bli elitryttare eller jobba med hästar?

Ja, det har jag alltid vetat!

Har personer i din omgivning stöttat dig i det beslutet, eller finns det dem som försökt få dig göra något annat?

Nej, jag har alltid haft en väldigt stöttande familj och haft en väldigt bra tränare. De har alltid backat mig!

När är ditt jobb som allra jobbigast?

Det är väl när mina hästar blir sålda, man får ju ett speciellt band till dem. Så blir jag ju såklart ledsen och det är jobbigt när hästarna åker. För man får ju ett speciellt band till varje häst.

Vad är din största utmaning i livet just nu?

Det är väl att fortsätta göra de här stora tävlingarna, de här femstjärniga tävlingarna och etablera mig här. Det är ju en väldig utmaning och det är väldigt krävande att man har hästmaterial till det. Just nu har jag det, att lyckas hålla dem friska och fräscha så att de kan prestera när jag väl får de här chanserna, det är en ständig utmaning.

Hur ser en vanlig dag ut för dig?

Ingen dag är egentligen den andra lik, men en vanlig dag hemma så börjar jag jobba klockan sju. Då rider jag en häst och sedan har vi en gemensam frukost med stallet, sedan rider jag 3-4 hästar fram till lunch och sedan 4-5 hästar efter lunch. Så är vi klara mellan fem och sex någon gång!

Vad är din absoluta drömhäst?

Jag hade ju min drömhäst, Fibonacci, Fendi hette den när den var här. Han var kritvit så att han var ju fantastisk vacker att se på. Att hoppa honom var en magisk känsla, det var så mjukt och han ha aldrig tagit i för att ta sig över ett hinder.