Amanda låg i sin säng och blickade upp mot taket. Hennes tak var Mollys golv. Så hade det alltid varit, och så skulle det alltid vara. Även om Molly inte längre studsade fram över det där golvet. Även om lägenheten där Molly bott med sin mamma nu tillhörde en annan familj.
En novell av Johanna Svenningsson
En annan familj. Amanda upprepade meningen tyst för sig själv. Trots att det var nästan ett halvår sedan Molly och hennes mamma flyttade till Stockholm, hade Amanda fortfarande inte vant sig vid att det bodde en annan familj i deras lägenhet. Och hon hade inte vant sig vid att inte kunna träffa Molly varje dag.
Amanda och Molly hade varit bästisar sedan förskolan och gjort allting tillsammans. När Molly blivit hästtokig och börjat på ridskola, hade Amanda hakat på. I början som iakttagare och svans till Molly, men snart hade även Amanda börjat rida.
Sedan några år tillbaka hade Amanda en egen häst, en fjording vid namn Caspar. Molly hade fått rida så ofta hon hade velat. Då och då hade tjejerna lånat Joy, en äldre connemara som ägaren haft svårt att hinna med, och ridit ut tillsam- mans. Allt hade varit perfekt, ända tills den där hemska dagen i somras, då Molly hade berättat att hon måste flytta. Hennes mamma hade fått ett jobberbjudande som hon inte kunnat tacka nej till, trots att en ytt skulle innebära att Molly måste byta skola, stall och – värst av allt – lämna sin bästa vän.
Trots att Molly hade blivit helt förtvivlad, och skrikit att hon minsann inte tänkte följa med till Stockholm, hade hennes mamma sagt upp sig från sitt gamla jobb. När mamman slutligen lagt ut lägenheten till försäljning, hade Molly insett att det inte fanns någon återvändo.
De första månaderna efter flytten hade Amanda och Molly pratat så gott som varje dag. Molly hade haft hemlängtan och sagt att hon saknade Amanda så mycket att det gjorde ont. Amanda hade sagt att hon saknade Molly också, och så hade de gråtit båda två. Nu var saker och ting annorlunda. Molly hörde inte av sig lika ofta längre. Ibland svarade hon inte ens på Amandas meddelanden, och hon kommenterade alltmer sällan Amandas bilder på Instagram. Samtidigt fylldes Mollys Instagram- konto med bilder på nya sköthästen, och bilder tagna i miljöer som Amanda inte kände igen.
Det värkte i Amanda. Höll hon och Molly på att glida ifrån varandra? I morgon var det julafton. Amanda hade skickat en julklapp till Molly, ett paket med nagellack i olika färger som hon visste att Molly skulle älska. Det hade inte kommit något paket till Amanda. Kanske hade det inte hunnit fram i tid. Kanske hade inte Molly skickat något. Kanske skulle det här jullovet bli det värsta och ensammaste hittills.
Det var bitande kallt när Amanda klev av bussen vid stallet i ottan. Ett tjockt snötäcke fick gårdsplanen att gnistra och glimma i den svaga belysningen från stallyktorna. Det var vackert. Amanda morgonfodrade Caspar, Joy och de två storhästarna. Sedan satte hon sig på trappan upp till höloftet och åt sin medhavda frukost.
När hästarna hade ätit färdigt, red Amanda ut på Caspar. Hon bestämde sig för att rida till stora galoppbacken. För att komma dit måste hon rida en bra bit på vägen som ledde in mot samhället. I vanliga fall var det inte någon särskilt avkopplande sträcka att rida. Sträckan var vältrafikerad, och bilarna körde ofta ganska fort. Idag var det annorlunda. Vägen låg tyst och öde. Inte en bil syntes till.
De flesta människor låg antagligen fortfarande och sov. Men… Vad var det där? I skenet av pannlampan fick Amanda syn på en liten, grå gestalt långt bort, på andra sidan vägen. Det var tydligt att Caspar också såg gestalten. Han stannade till och frustade lågt. Det kom rök ur hans näsborrar.
För ett ögonblick kände Amanda sig lite rädd. Tänk om den grå gestalten tillhörde någon ondsint varelse som ville henne och Caspar illa?
Amanda funderade ett slag. Sedan bestämde hon sig för att fortsätta framåt, i riktning mot den mystiska gestalten. Hon ville inte låta rädslan förstöra vad som var tänkt att bli en underbar julaftonsritt, och dessutom kände hon de flesta människor häromkring. Gestalten tillhörde säkert någon av dem.
När Amanda närmade sig gestalten såg hon att det var en flicka i hennes egen ålder. Flickan hade långt blont hår och var klädd i grå jacka och tomteluva. Till det hade hon tunna mjukisbyxor och jodphurs med raggsockor i. Trots att det var beckmörkt ute bar hon inte en enda reflex. Hon hade inte ens någon ficklampa. Hon såg sig bara förvirrat omkring.
– Är du okej, eller? ropade Amanda från sin sida av vägen.
– Jag väntar på min hund, svarade flickan och fortsatte:
– Hon stack iväg, och sedan tog batteriet i min ficklampa slut, så jag kan inte leta efter henne. Tänk om hon har blivit uppäten av något hemskt djur?
Flickan lät gråtfärdig.
– Det tror jag inte, lugnande Amanda henne. Men jag kan hjälpa dig att leta.
– Åh, vill du det? utbrast flickan och sken upp. Det vore guld!
Amanda red över till flickans sida av vägen. Självklart ville hon hjälpa till att hitta hunden.
– Hon sprang upp i skogen där, sa flickan och pekade mot skogspartiet som skiljde vägen från galoppbacken. Hon fortsatte:
– Jag är nyinflyttad, så jag hittar inte så bra här. Och det blir ju inte direkt lättare när det är mörkt…
Amanda tänkte att om hunden sprungit upp i skogen så borde enklaste sättet att hitta den vara att följa vägen till galoppbacken, och därefter ta in på stigen som ledde upp i skogen. Hon presenterade sin plan för flickan som verkade lättad över att någon hade koll på läget.
– Var kommer du ifrån? passade Amanda på att fråga medan de begav sig mot skogen.
– Vi bor på Smedsgården, berättade flickan. Vi flyttade in i början av månaden. Vi bodde i stan förut. Smedsgården var en mysig liten gård med stall och hästhagar. Amanda kom att tänka på flickans jodphurs.
– Har du häst? undrade hon.
– Ja! En C-ponny som heter Prins. Och så har pappa en nordsvensk som heter Fabian.
Amanda berättade om Caspar, samtidigt som hon vred huvudet åt olika håll i hopp om att få syn på hunden. Lizzie, som hunden hette, skulle vara en vit och brun collie.
– Jag heter förresten Lovisa, sa flickan. Vad heter du?
– Amanda, svarade Amanda.
Ett skall hördes. Det lät som om det kom långt bortifrån, men det var helt klart ett skall. Amanda sa åt Caspar att stanna. Lovisa stannade också. Hon ropade allt vad hon kunde:
– Lizzie! Lizziiiiiiie!
Till slut kom hunden springande. Pälsen var full av snö, men hon var oskadd. Hon rusade fram till Lovisa och viftade glatt på svansen.
– Dumma hund! Du får inte springa iväg sådär, sa Lovisa, men hon lät inte särskilt arg. Däremot såg hon trött och frusen ut. Amanda bestämde sig för att erbjuda Lovisa att rida en bit. Smedsgården låg inte långt bort. Lovisa kunde få rida hela vägen dit om hon ville. Det ville hon. Amanda satt av Caspar och räckte sin ridhjälm till Lovisa, som tog av sig tomteluvan. Sedan svingade hon sig vigt upp i sadeln. Amanda tog ett stadigt tag om Lizzies koppel, och så styrde sällskapet kurs mot Smedsgården.
När Amanda kom hem lagom till jullunchen, kände hon sig gladare än på länge. Redan efter julhelgen skulle hon träffa Lovisa igen. Då skulle de rida ut tillsammans. Och Lovisa skulle använda reflexer och ta med sig telefonen. Det hade hon dyrt och heligt fått lova sin pappa när hon kom hem.
– Hoppas att den passar, sa Amandas mormor när Amanda packade upp den mjuka, luddiga tröjan ur paketet.
Det var precis en sådan tröja som Amanda hade önskat sig. Men hon visste att hon redan hade fått den finaste julklappen. Hon hade fått en ny vän.
GOD JUL!
