Text: Johanna Svenningsson • Bild: Getty Image
”Det fattas en bom här borta”, hojtar Julia dan letar hon reda på kniv och skärbräda. Hon från bortre delen av ridhuset. Amanda och Michelle hämtar ännu en bom i hinderförrådet. De hjälps åt att bära den dit Julia står.
”Det ska vara ett räcke här”, säger Julia och pekar på ritningen som deras ridlärare gjort åt dem.
”Hur högt ska det vara?” undrar Michelle.
”70 centimeter”, svarar Julia efter att ha kollat siffrorna på ritningen.
Amanda säger att hon måste gå på toa, och lämnar åt Julia och Michelle att lägga bommen på plats. Sedan skyndar hon mot klubbstugan, och hoppas att det inte kommer att vara någon annan där. Hon är inte särskilt kissnödig, men hon vill vara för sig själv en stund. Hon har tur. Klubbstugan är tom, så när som på ridskolans maskot, kaninen Bosse. Amanda tar fram en morot ur säcken bredvid buren. Sedan letar hon reda på kniv och skärbräda. Hon petar in dem genom burgallret. Bosse tuggar frenetiskt. Amanda sitter på golvet och ler mot honom.
Han är så söt med alla svarta äckar på den i övrigt kritvita pälsen.
”Bosse”, säger Amanda när kaninen ätit upp morotsbitarna. ”Kan inte du hoppa istället för mig idag?”
Hon öppnar buren och tar upp Bosse i famnen. Hon känner det lilla kaninhjärtat picka.
”Du vet inte hur bra du har det”, säger hon och smeker den mjuka pälsen. Den här eftermiddagen skulle hon gärna byta plats med kaninen.
Amanda älskar uteritter, och hon är duktig i både dressyr och markarbete. Ridlektionen skulle alltid vara veckans höjdpunkt, om det inte vore för att det är hoppning var fjärde vecka. Amanda tycker att det är på tok för ofta. En gång per termin skulle gott och väl räcka. Det allra bästa vore förstås att inte hoppa alls. Tänk att bara ha uteritter, dressyr, teori och markarbete… Vilken dröm!
Plötsligt slits dörren till klubbrummet upp och Julia sticker in huvudet.
”Är du kvar här? Skynda dig nu, vi ska göra i ordning hästarna! Jag kollade på listan och du ska rida Sunrise. Jag är fett avis!”
Det känns som om en elektrisk stöt går genom hela Amandas kropp. Hon vet att Sunrise är en duktig hopponny, och när det står hoppning på schemat suktar hela gruppen efter att få rida just honom. Hela gruppen utom Amanda.
Hon ryktar Sunrise med långa, jämna tag. Han står med huvudet sänkt och blundar. Han är en vacker gråskimmel som är supermysig i boxen, men Amanda vet att så fort det är dags att hoppa så kommer han att bli het och rusa mot hindren. Hon har aldrig hoppat honom tidigare, och hon har känt tacksamhet över att slippa. Nu rusar hjärtat, och hon försöker att lugna sig själv genom att ta långsamma, djupa andetag. Det fungerar sådär.
Gruppen travar längst fyrkantsspåret. Än så länge känns inte Sunrise särskilt het, men Amanda märker att han sneglar åt hindren. Här, uppifrån hästryggen, ser de inte speciellt höga ut. Amanda håller fast vid den tanken. Faktum är att den får henne att känna sig lite bättre till mods.
Ett efter ett tar sig ekipagen igenom banan. Julia rider som vanligt både snabbt och felfritt. Michelle river ett hinder, och har problem att få rätt galopp, men hon rider både snyggt och säkert. Herkules vägrar som han alltid gör, men Linus som rider honom bara skrattar. Isabelle rider fel väg era gånger, men tar sig åtminstone över alla hinder.
När Amanda fattar galopp är hon förvånansvärt lugn. Hon tänker fortfarande på att hindren inte såg speciellt höga ut när hon red förbi dem. Det här kommer att gå bra! Det måste gå bra!
Sunrise galopperar målmedvetet mot första hindret. Plötsligt tycker Amanda att det ser gigantiskt ut, och det kommer närmare i rasande fart. Hon fastnar i sadeln och kommer sig inte för att ställa sig upp i lätt sits förrän Sunrise hoppar av. Hon rycks bakåt, och är nära att trilla av.
”Stå i lätt sits hela tiden!” ropar Susanne, ridläraren.
Amanda ställer sig upp igen, och svänger mot nästa hinder. Hon tar ett stadigt mantag och tittar rakt fram. Hon känner att det går alldeles för fort. Om Sunrise hoppar i den här farten kommer hon att trilla av. Hon vet det.
”Ptrroo!” skriker Amanda i panik. ”Ptrrooooo!”
”Bromsa inte!” ropar Susanne och låter irriterad på rösten.
Det spelar ingen roll. Sunrise lyssnar ändå inte till Amandas panikslagna försök att få honom att sakta in. Han fortsätter att galoppera och tar ett jättesprång över oxern. Amanda känner hur hon lyfter. Hon yger rakt över Sunrises hals, gör en ofrivillig kullerbytta och landar på rygg i sågspånen.
”Hur gick det?” flämtar Susanne och skyndar fram.
Amanda ställer sig försiktigt upp, och känner efter i kroppen. Det verkar inte som om någonting är brutet.
”Bra”, säger hon, men märker att hon darrar på rösten.
”Tror du att du klarar av att fortsätta?” undrar Susanne.
Amanda skakar på huvudet. Michelle har suttit av sin ponny och fångat in Sunrise. Han verkar tack och lov inte ha blivit skrämd av sin ryttares plötsliga flygtur. Men fortsätta, det vill Amanda inte.
”Fixar du att ta med dig Sunrise tillbaka till stallet?” frågar Susanne.
Amanda nickar. Hon hämtar ponnyn och leder ut honom ur ridhuset. Hennes ben skakar och bakom ögonlocken bränner tårarna.
När hon lämnat Sunrise i boxen, ringer hon sin mamma och frågar om hon kan få bli hämtad tidigare. Hon skulle kunna stanna kvar och titta på resten av lektionen från läktaren, men hon har ingen lust. Hon vill bara hem.
Det är en orolig mamma som kliver ur bilen och kramar om sin dotter.
”Lilla älskling! Du är ju alldeles likblek!”
När Amandas mamma fått höra om avtrillningen i telefon, hade hon lovat att genast åka och hämta dottern. Hon hade hoppat över sin spanskakurs för Amandas skull.
På vägen hem gråter Amanda. Hon gråter för att hon tycker att det är så otäckt med hoppning, och för att hon inte vågat berätta det för någon. Hopplektionerna har känts som en självklar fast punkt som inte gått att rucka på, ungefär som den där äckliga ärtsoppan som jämt serveras i skolan på torsdagar. Den åter kommer vareviga torsdag, och ingen verkar någonsin ifrågasätta det.
”Men lilla vän”, säger Amandas mamma när hon får klart för sig hur dottern känner.
”Det här måste vi göra något åt.”
Sedan frågar hon om rädslan tar överhanden fastän Amanda innerst inne vill hoppa, eller om det är så att Amanda faktiskt inte vill.
”Jag vill inte”, piper Amanda. ”Jag har aldrig velat hoppa.”
”Då är det inte konstigt att du är rädd. Det är inte konstigt att man blir rädd om man känner sig tvingad att göra något som man inte vill. Och ridningen är frivillig. Den ska ju vara rolig. Om du inte vill hoppa, så behöver du inte göra det.”
Nästa kväll knackar det på Amandas sovrumsdörr. Hennes mamma kliver in utan att vänta på svar.
”Vet du, jag har pratat med Susanne”, säger hon och låter ovanligt glad.
Amanda tar blicken från läxböckerna och vänder sig om. Vad har hennes mamma nu sagt?
”Jag sa precis som det var, att du inte har någon önskan om att få hålla på med hopp- ning, utan att du tycker att det är obehagligt. Och vet du vad? Susanne sa att hon hade anat det, och att hon hade gått för att prata med dig efter lektionen igår. Men då hade ju du redan åkt hem.”
”Hur som helst”, fortsätter Amandas mam- ma, ”så undrar Susanne om du vill börja i en grupp som är inriktad på dressyr. Ja, hon tycker att du är så duktig när det gäller dressyr, och i den gruppen ingår ingen hoppning. Vad säger du?”
”Ja!” skriker Amanda. ”Ja!”
Nu kan hon se fram emot alla sina ridlektioner. Hon vill aldrig hoppa läskiga hinder mer. Och det behöver hon inte.
