Text: Katarina Liljedahl – Bild fotolia

I stallet är det alltid vardag. För många människor ger det en trygghet i livet. Julia var en av dem. Sedan några år var hon medryttare på Pepé. Två dagar i veckan var han hennes. För Julia var det ett stort lyft när den bruna spanjoren med sitt varma hjärta och milda ögon skrittade in i hennes liv. Stunderna med honom var som ett lyckorus. Så en dag fick hon ett sms som satte sig som en kall klump i hennes mage. Men vi tar det från början…

Julia hade alltid älskat hästar och började tidigt på ridskola. Där hon bodde var det sjuårs-gräns, men hennes mamma lyckades få en plats när hon var sex. Hon var minst i gruppen och visste inte så mycket om hästar. Men med tiden släppte osäkerheten och när hon kunde läsa själv började hon sluka allt som fanns om hästar. Några år efter den första lektionen var det dags att åka på ridläger – en hel vecka med en egen ponny! Ponnyn var en riktig allroundare som tog Julia över hinder, ut i skogen och runt ridbanan. Om ridskolan var vägen in, var ridlägret vägen vidare.

Efter ridlägret visste hon var hon hörde hemma – hos hästarna. Nu ville hon bara en sak, bli en riktig hästmänniska, en sådan som med sin kunskap och erfarenhet alltid såg till hästens bästa. Åren rullade på med ridskola och ridläger. Julia började i en specialgrupp i dressyr och fick tävla på ridskolehästarna. Parallellt med detta läste hon fortfarande allt hon kom över om hästar. På högstadiet började en jobbig tid. Hennes föräldrar skiljdes och man var tvungen att skära i alla kostnader. Föräldrarna visste hur mycket hästintresset betydde så det blev en kompromiss: hon behövde inte sluta helt på ridskolan, men fick dra ner på aktiviteterna och nöja sig med att rida i grupp en dag i veckan. Hon skulle inte heller få åka på ridläger.

Julia var mest lättad över att inte behöva sluta rida helt. Hennes storasyster som dansade fick göra ungefär samma sak med sitt intresse, minska antalet timmar och engagemang. Tiden gick och Julia vande sig vid det nya livet, fast inom henne pockade hästintresset. Hon försökte att tränga bort de starka känslorna men det gick inget vidare. Ridningen förändrades. Hon utvecklades inte och det kändes som att hon stod stilla. Hon funderade på om det berodde på hästarna. Den senaste terminen hade det kommit flera nya hästar som var yngre och inte utbildade. De skulle skolas in i verksamheten och eftersom Julia ansågs vara en duktig ryttare fick hon ofta rida någon av dem.

Ibland gick det bra, allt oftare gick det dåligt. En dag gick luften ur henne. Hon satt på bussen till ridskolan och insåg att det bara var jobbigt. På lektionen den kvällen funkade ingenting. Mycket av ridningen sker ju i tankarna. Den som tänker negativt och har fel bilder i huvudet rider därefter. Tankens kraft hade lämnat Julias huvud. Resan hem var fylld av sorg. Sorgen växte och gick över till att värka inom Julia. Hon bestämde sig för att gå kvar den terminen, sedan skulle hon skaffa sig ett annat intresse. Kanske dans? Hon hade ofta tittat på sin systers dansuppvisningar och dansen kunde bli något nytt och spännande att lära sig. Och att koordinera kroppen kunde hon rätt bra efter alla år som ryttare.

Men något intresse för dansen infann sig inte. Den luktade till och med fel, mer svett och deodorant när allt hon längtade efter var lukten av häst! En rastlöshet bytte plats med sorgen inom henne. Men det var ingen rastlöshet som gav positiv energi, den skapade bara en oro som hon inte kunde hantera så bra. En dag ringde Julias ridlärare från specialgruppen i dressyr. De hade inte haft kontakt på länge och ridläraren undrade om hon var intresserad av att bli medryttare på en snäll gentleman som stod i samma stall som hennes egen häst. Julia var inte intresserad, men ridläraren pratade på, sålde in hästen helt enkelt, och till slut väcktes Julias nyfikenhet. De bestämde en dag då hon skulle komma ut till stallet.

Där och då klev Pepé in i hennes liv. Hon kände åter lugnet inom sig. Att gå från att vara ridskoleelev till att bli medryttare ger ofta en utveckling både i sadeln och i stallet. Hästlivet får en våg som tar en framåt. Julia fick ansvar för Pepé tisdagar och torsdagar. Då skötte hon allt; mockade, fyllde höpåsar och bytte vatten i hagen. När det var gjort återstod det bästa, att rykta, visitera och sedan rida. På tisdagar red hon lektion för sin ridlärare i utbyte mot att hon tog den första kvällsfodringen på torsdagar. Pepés ägares hade bytt jobb, vilket innebar många resor och då frågade hon alltid Julia om hon kunde ta Pepé. Julia var glad för varenda extra dag i stallet. Pepé blev en stor del av Julias liv. Han var fin att rida och uppskattade allt pyssel som hon lade på honom.

Fortsättning följer…