En novell av Anna Maria Nygren

Carro såg framför sig ett hus med allt i vitt, prydligt. Det var ett stall och stora, jättestora, ljusbruna hästar leddes ut av snobbtjejer i röda kavajer, vita tajta byxor och blanka stövlar. Hon fick en stark, ilsken känsla. Hon var tvungen att skaka lite på huvudet, eller om det var en rysning hon fick, för att få bilden ur huvudet.

– Rida? Kurators-Agneta satt med ett äckligt leende på läpparna. Längtan efter att göra någon (förslagsvis Agneta) illa, kom över henne igen.

– Jag förstår om du är tveksam Carro, sa Agneta, men det är en gård som riktar in sig på att hjälpa ungdomar med, eh, problem. VAD ÄR DITT PROBLEM??!!! ville Carro skrika. Varför var det alltid hon som hade problem, alltid hon som var problemet? Var allt bara hennes fel?

– Problem? sa hon istället, lite lamt.

– Ja, du har ju haft det lite jobbigt på sista tiden, eller hur? Mm, det kanske var hon som var problemet, felet. Det var hon som hade sönder saker som mamma inte kunde betala för. Det var hon som råkade slå Ronja. Det var sant. Men det bara hände. Det var som att ha en kraft inom sig som kliade i huden, krafsade sig ut och blev till ett stort bråk, blev till något farligt. Det kändes inte som om det var hon. Fastän det var det. Hon visste inte. Ingenting visste hon. – Du har tur, de tar inte emot alla som vill.

– Men har jag sagt att jag vill, eller?

– Kanske inte, men alternativet är att bo på hem ett tag och jag tänkte att du inte ville det. Okej, så, inget val. Carro tänkte sig hästar som något som bara fanns på teve. Kanske i en bok, men det var inte så ofta hon orkade läsa. Hon kom ihåg en teveserie där en tjej skulle hämnas på sin vidriga styvsyster, som såklart var jätterik och red. Tjejen tog sig till stallet, och det blev helt misslyckat. Alla var snygga och fräscha medan hon såg ut som en looser. Alla pratade konstigt, hade ett eget språk med massor av ord. Ju  er ord man kunde desto bättre var man. Tjejen ramlade av i skogen,  ck klättra runt bland kvistar och kom tillbaka helt körd. Det var pinsamt bara att kolla på. Detta skulle nu hända Carro. Hon satt på en helt tom buss någonstans på landet. Det här var ju värre än den lilla hålan hon bodde i. Här fanns ju ingenting.

– Skogstorp, ropade busschauffören. Carro tittade ut på granarna.

– Skogstorp, upprepade chauffören, jag tror du ska av här. Herregud, hade till och med busschaffisen koll på henne? Vad var det här? Carro klev av och gick längs en liten grusväg upp till en gård. Den var inte vad hon tänkt. Här fanns inget vitt och glänsande, inget trä så blankt att det glittrade. Allt var lite smutsigt. Det luktade skog, och bajs. Okej, hon skulle vara här en gång och sedan säga till Agneta att hon varit här och att det inte fungerat, eller så kunde hon… Tankarna avbröts när en tjej kom ut ur stallet.

– Är det Carro? Hon kom fram. Hon hade mörkt hår i hästsvans, mörkgrön tröja och rutiga ridbyxor, tennissockar i bruna skor. Hon såg äldre ut på nära håll, men var ändå ung. Det kändes konstigt när hon tog Carros hand. På något sätt som om Carro drogs in i henne.

– Hej, välkommen! Jag heter Johanna.

– Carro. Det var något som strålade ut från Johanna som gjorde Carro alldeles… mjuk liksom. Jag tänkte att hon skulle passa dig. Johanna visade runt i stallet. Öppnade dörrar och berättade vad allt hette. Hon visste inte varifrån viljan kom, men något i Carro ville bara minnas exakt allt, och fort bli en del av detta. Hon kände inte alls igen känslan – vad var det här?

– Här är Billy, sa Johanna. Jag tänkte att hon skulle passa dig.

– Mhm. Är det en tjej som heter Billy?

– Ja, det är ju lite udda, men vi tyckte det passade henne, tror ändå inte hästarna bryr sig så mycket om sådant.

– Nää. Johanna strök Billy över ansiktet och pannan.

– Kom här, håll handflatan rak och låt henne känna på den med mulen och kanske slicka lite. Carro stod vid Billy med Johanna alldeles bakom sig. En kropp bakom henne och en framför. Det var en sådan situation som brukade få henne att känna sig trängd och explodera. Så fort någon kom nära brukade det liksom kännas som om hon skulle kvävas. Men nu var det som om det mer var varmt, eller omfamnande. Det kändes… okej.

– Kolla, nu känner hon på dig, för att ta reda på vem du är.

– Mm. – Här finns Billys borstar och grejer, jag ska visa hur du ska sköta henne. Johanna plockade fram rotviska och ryktborste, visade hovkrats och piggborste, mankam och pannborste. Carro använde de olika sakerna. Hon pysslade med Billy, hennes ljusgul-beiga kropp.

– Det kallas black, färgen, Billy är en fjording, sa Johanna.

– När du är klar är det dags att jobba, vi ska sopa och mocka, fortsatte hon. Du får vänta med att rida tills nästa gång. Johanna följde Carro till busshållplatsen.

– Det gick ju bra det här.

– Jaa. Carro visste inte vad hon skulle säga.

Hon brukade annars säga något surt och taskigt, men nu var det alldeles tomt på ord.

– Vi ses på torsdag då.

– Ja. Johanna kramade Carro, och av någon anledning ville inte Carro att kramen skulle ta slut. På bussen höll hon tröjärmen framför ansiktet och drog in lukten. Det luktade Billy och Johanna. Det luktade häst och stall. Och något annat. Något varmt och bra och… Carro visste inte vad, men något som alldeles hade ändrat allt.