Rädd i hemlighet

Text: Johanna Svenningsson

Josefina går uppför stallbacken med ridhjälm och säkerhetsväst i ena handen. Med sin andra hand håller hon ett krampaktigt tag om busskortet. Hon är inte rädd att råka tappa det, hon behöver bara ha någonting att krama för att hålla nervositeten i schack. Det var samma sak förra fredagen och hon vet att nästa fredag inte kommer att bli något undantag. Att åka till ridskolan är förknippat med stor oro.

Josefina är inte ett dugg rädd för att rida. Hon är rädd för att hantera ponnyerna från marken. Allra värst tycker hon att det är att gå in till en ponny i boxen. Hon talar alltid om för ponnyn att hon kommer och går aldrig in i boxen förrän hon fått ögonkontakt, men hon känner sig ändå inte trygg. Tänk om ponnyn vänder sig om och sparkar mot henne innan hon hunnit få på grimman. Tänk om ponnyn biter henne innan hon hunnit binda upp den. Eller tänk om ponnyn sliter sig på väg till ridhuset.

Just idag har Josefina tur. Hon ska rida Rocky, som går med på lektionen innan. Det betyder att Josefina inte behöver gå in i stallet förrän efter sin egen lektion, när det är dags att sadla av. Dit känns det som en evighet, en lättnadens evighet.

På ridlektionen är det hoppning som gäller. Josefina och Rocky glider enkelt över sextio centimeter. Josefina reglerar tempot med små, fina hjälper. Hon får beröm av ridläraren för sin lätta sits och sin följsamhet. Josefina tänker att hoppning verkligen är hennes grej. Hennes och Rockys. De två är ett bra team. Åtminstone så länge Josefina sitter på Rockys rygg.

I samma ögonblick som Josefina sitter av är det goda samarbetet som bortblåst. Hon vill släppa tyglarna, lämna Rocky i ridhuset och springa därifrån. Men så kan hon förstås inte göra, inte om hon vill fortsätta på ridskolan. Och inte om hon vill vara snäll mot Rocky. Därför tar hon tyglarna över hans knubbiga mörka hals och börjar gå mot stallet. Varje gång hon andas in känns det som om hjärtat nuddar jackan. Så hårt slår det.

– Följer du med till Idde sedan? undrar en glad röst bakom Josefina.

Rösten tillhör Ellie, en av tjejerna i ridgruppen. Idde är Ellies medryttarponny och står i ridskolans privatstall. Ellie har velat ha med Josefina dit flera gånger, men Josefina har alltid hittat på någon ursäkt för att slippa. Förra veckan sa hon att hon var tvungen att skynda sig hem eftersom hennes familj skulle ha gäster. Det där med gästerna var förvisso sant, men det var föräldrarnas gäster, inte Josefinas. Ingen skulle ha tagit illa upp om Josefina velat tillbringa kvällen i stallet. Idag kommer inte Josefina på någon ursäkt för att slippa följa med Ellie till privatstallet, så på Ellies fråga svarar hon:

– Visst! Gärna! Vad kul!

Hon ångrar nästan genast sin låtsade entusiasm, men känner samtidigt att hon har sagt det som förväntas av henne. Om man tycker om att rida så förväntas man också tycka om att vara i stallet. Det hänger liksom ihop. Därför vågar Josefina inte berätta för någon om sin rädsla. Allra minst vågar hon berätta för Ellie, som tillbringar varje ledig stund i stallet.

Idde är en liten vit korsningsponny med ett minst sagt skiftande humör. När Ellie kliver in i boxen åker de lurviga öronen genast bakåt, som om de vill markera för Ellie att hon inte är välkommen. Ellie tar det hela med ro. Hon går målmedvetet fram till ponnyn och ställer sig jämsides med hans hals. Ponnyn blänger ilsket på Ellie, men gör ingenting dumt. Ellie småpratar med lugn röst, ända tills ponnyn spetsar öronen. Först då går hon fram till hans huvud och sätter på grimman. Josefina är full av beundran. Vad Ellie är modig som vågar hantera en ponny som Idde. Och tänk att Idde inte bet henne! Ellie tycks veta precis hur hon ska kommunicera med honom.

– Tjena Ellie!” ropas det plötsligt från andra änden av stallgången.

Josefina vrider på huvudet och får syn på en lång medelålders kvinna med yvigt rött hår. Kvinnan nästan skuttar i riktning mot Josefina, Ellie och Idde.

– Hej Sherin! hojtar Ellie tillbaka.

– Det här är min kompis Josefina. Vi rider i samma grupp, säger hon när Sherin sällat sig till dem.

Josefina får ur sig ett svagt hej, men Sherin tar ingen notis om hennes osäkerhet.

– Vill du också ha en häst att pyssla med? undrar Sherin genast.

Hon väntar inte på svaret innan hon säger:

– Du kan få borsta min lilla loppa. Jag skulle precis gå ut i hagen och hämta henne. Vi kommer strax!

Det där sista ropar Sherin när hon redan är halvvägs ut ur stallet. Josefina sticker ner sin vänstra hand i jackfickan. Hon greppar tag om busskortet och kramar det hårdare än någonsin förr. Vad ska hon göra nu? Hon vill absolut inte ta hand om en främmande häst! Hon ångrar djupt att hon följde med Ellie till privatstallet. Hon kommer aldrig att göra det igen. Fem minuter senare uppenbarar sig fyra långa, grå ben i stallgången. Hästen, som går under det missvisande smeknamnet Loppan, är enorm. Josefina har aldrig sett en sådan stor häst i verkligheten. Hon tänker att den måste mäta minst 1,80 i mankhöjd.

– 1,84, flinar Sherin som om hon just läst Josefinas tankar.

– Men världens snällaste, fortsätter Sherin.

Hon räcker grimskaftet till Josefina.

– Ni kan väl bekanta er lite med varandra, så ska jag bara…

Sherin försvinner i riktning mot sadelkammaren. Josefina har ingen aning om hur hon ska bete sig mot den jättelika gråskimmeln. Hon står bara där med grimskaftet i ena handen och blicken fäst på sina nya jodhpurs. Plötsligt känner hon hur någon blåser varm luft i hennes högra öra. Hon rycker till och tittar upp. Loppan har sänkt sitt stora huvud och tittar med varma bruna ögon på Josefina. Josefina kan inte låta bli att le. Sherin kommer tillbaka från sadelkammaren med en höj- och sänkbar pall. Hon ställer pallen intill Loppan och räcker Josefina en hink med borstar. Grimskaftet slänger hon över halsen på Loppan, som inte rör sig ur fläcken.

– Borsta på, säger Sherin och tillägger:

– Jag hjälper dig med hovarna sedan. De är nog lite tunga för dig att lyfta,

Efter en stund vågar Josefina slappna av. Loppan står fortfarande alldeles stilla, trots att hon inte är uppbunden. Hennes underläpp hänger ner och darrar lätt. Det är uppenbart att hon njuter av att bli ompysslad. Inte förrän det är dags att rykta andra sidan av hästen blir Josefina ängslig. På den sidan är utrymmet mellan Loppan och stallväggen väldigt smalt. Om Josefina ska ställa dit pallen måste hon först be Loppan att flytta sig. Hjälp! Hur ska hon få den stora hästen att lyssna?

Sherin verkar återigen märka vad Josefina tänker, för hon räcker Josefina ett långt ridspö.

– Ställ dig snett framför henne och peta lite lätt med spöet på bogen, förklarar Sherin.

Josefina gör som hon blir tillsagd. I samma ögonblick som hon petar till med spöet tar Loppan ett kliv åt sidan. Vägen är fri och det finns gott om plats för pallen. Josefina är förbluffad. Tänk att hon vågade! Och tänk att Loppan lyssnade på henne. Ett lyckorus sprider sig genom kroppen. När Sherin ska rida undrar hon om Josefina vill leda Loppan till ridhuset. Det vill Josefina gärna.

– Ta tyglarna i ena handen och smacka lite lätt. Då följer hon snällt med dig, säger Sherin.

Josefina fattar tag om tyglarna och börjar gå ut från stallet mot ridhuset. Bakom sig hör hon det klapprande ljudet av hovar.

Om författaren

Daniell

Instagram

minhast

Rädd i hemlighet

Om författaren

Daniell

Liknande inlägg

Att åka på ridläger – DEL 2

Veckans Mulle

PINSAMT

Vilken ridskolehäst är du?

Instagram

minhast